Grundskola och barnomsorg utgör en av de större budgetposterna i en genomsnittlig kommun. Varje liten kostnadsökning blir betydligt mera kännbar här än i de mindre förvaltningarna.
Här finns å andra sidan desto mer pengar att räkna hem när kommunen måste dra åt svångremmen.
Men vilken kommunpolitiker föreslår med gott samvete att kommunen sparar på sin framtid -- barnen och ungdomarna? Förmodligen ingen. En ofrånkomlig sparåtgärd försöker man förmodligen lotsa igenom beslutsinstanserna så snabbt och smidigt som möjligt.
Om vi trots allt har en rad obehagliga beslut att fatta -- ja, då vill vi åtminstone försöka undvika så mycket spott och spe som möjligt, måste varje kommunpolitiker med en gnutta självbevarelsedrift rimligen tänka.
För vem rullar sig frivilligt i tjära och fjädrar om man kan slippa?
På senare år har problemen i grundskolan och inom förskoleverksamheten varit i fokus hos politiker, medier och allmänheten. Det är också här politikerna ofta valt att satsa extra resurser. Det låter inte helt galet. Kvaliteten på barnom-sorgen torde vara avgörande för hur våra barn sedan klarar sig i skolan. Och skolan lägger i sin tur grunden för våra barns framtid.
Detta gör naturligtvis inte kvaliteten på fritidshemmen oviktig. Men den som tvingas välja mellan flera onda ting brukar välja det man bedömer göra minst ont.
Hur ska vi då få fram mera resurser till fritids utan att knapra på skolan eller dagis?
Fler friskolor, fler alternativ till den kommunala barnomsorgen och samarbete mellan de olika aktörerna borde på sikt innebära samordningsvinster, och därmed frigöra nya resurser.
Hur ska vi annars få fram mera resurser?