Under Almedalenveckan började en revolution i det tysta. I efterhand kan årets Almedalen vecka visa sig vara början till slutet på socialdemokraternas tioåriga maktinnehav.
Årets politikervecka i Almedalen hade all den begränsade charm som något nödvändigt ont för med sig. Flera partier valde att visa upp nya eller sekundära talanger istället för de sedvanliga frontfigurerna. Detta är en indikation både på att flera ledande politiker anser sig vara i behov av semester och att årets Almedalen gick på tomgång med hänseende på debatt mellan toppolitiker.
Fredrik Reinfeldts framträdande lockade Göran Persson tillfälligt ur konvalescensen. Den bästa medicinen för statsministern verkar vara att kunna stjäla lite rampljus från högern. Persson och hans parti uppvisade inte några radikala idéer. Socialdemokraterna försökte inte ens röstfiska. Deras uppgivenhet efter det senaste debaclet i EU-parlamentsvalet var sådant att de nu försöker söndra och härska över sina stödpartier. Socialdemokraternas enda tvivelaktiga röstfiske var att locka miljöpartiet med närmare samarbete.
I kontrast till det regeringsbärande partiet står det klart att partierna till höger börjar visa en genuin vilja och förmåga att söka regeringsställning 2006. Reinfeldt och moderaterna demonstrerade att de vänt sig till verkligheten och från extrem nyliberalism till en politik som gör dem valbara bland flera grupper i samhället.
Centerns Maud Olofsson gjorde en Almedalen comeback efter förra årets fåniga jämförelser mellan EU-vänlig politik och fascistiska diktaturer. Nu är hon åter på säker mark när hon kommenterar Sveriges inrikespolitiska situation. Hon har tydligt placerat sig själv och sitt parti till höger genom att fördöma den socialdemokratiska politik som låser människor i en livssituation som är statsberoende. Hon lyckas retoriskt framföra sitt budskap med jämförelser från naturriket med samma självklarhet som kommentatorerna i naturprogram på tv.
Genom att även välkomna moderaternas kursändring har Olofsson börjat skissa på en politisk plan för borgerligheten att ta över regeringsmakten 2006. Kombinationen av Olofssons insikt om att de borgerliga behöver varandra för att vinna och moderaternas vilja att göra sig valbara är något av en revolution i det fördolda.
Centern och moderaterna har inte försökt dölja denna omsvängning men socialdemokraterna har försökt överkugga deras budskap med utspel från statsministern och välfärdsseminarier med Bosse Ringholm som paradnummer. Det lär inte överraska någon att varje uppvisning av finansministern har motsatt effekt än den avsedda.
I det bleka ljuset av socialdemokraternas idéfattigdom får man hoppas att övriga borgerliga partier nu ökar de gemensamma ansträngningarna för att bli valda till regeringsställning. Endast tillsammans kan de genomföra sina politiska idéer.