Tillväxten står och stampar. Riksbankens obegripliga högräntepolitik försvårar konjunkturuppgången och driver upp arbetslösheten till gastkramande höga nivåer. I mycket påminner Riksbankens agerande om den restriktiva penningpolitik som bedrevs vid mitten av 1990-talet. Därför är det utmärkt att Konjunkturinstitutet (KI) fjättrar Riksbankens direktion vid den skampåle där den hör hemma. KI säger i den analys och prognos som presenterades i går, att reporäntan bör sänkas med 0,75 procentenheter till 1,75 procent. Så är det. Utan en mer offensiv penningpolitik blir det fortsatt kärvt på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten fortsätter att klättra uppåt. Eftersom produktivitetstakten är hög påverkas inte sysselsättningen förrän under 2005. Situationen är allvarlig och kräver både finanspolitiska och penningpolitiska åtgärder. Förutom den rejäla räntesänkningen som måste till, är det hög tid för regering och riksdag att gå in och putta på ekonomin. Kommuner och landsting bör garanteras ytterligare resurser, för att säkra kvalitén inom den offentliga sektorn, Rot-avdrag bör införas inom byggsektorn, och vidare måste en stor del av investeringarna inom infrastrukturen tidigareläggas. Även Ams bör få ökade medel.
Inflationen är låg och i fallande, industriavtalen är i hamn. Sverige har goda förutsättningar att hävda sig, men det brådskar, och förslaget om sänkta inkomstskatter hör definitivt inte hemma i den arsenal av tillväxtstimulerande åtgärder som måste till.