Häromdagen påstod LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin att det är fel att säga att det är eliten som tjänat på EU-medlemskapet. Hon hävdar att det tvärtom är vanligt folk som tjänat på medlemskapet.
Fast gränsen mellan "elit" och "vanligt folk" kan ibland vara suddig. Klart är att det också finns en del av eliten som faktiskt förlorat på EU-medlemskapet, och det är våra valda företrädare i riksdagen.
Det har den ena talmannen efter den andra i riksdagen påtalat. Birgitta Dahl brukade under sin tid som talman ofta peka på hur sidsteppad riksdagen blivit i den nya, maktpolitiska ordningen. Nuvarande talmannen Björn von Sydow säger sig vilja verka för att stärka riksdagens ställning i beslutsprocessen.
Gårdagens prickning i KU av Göran Persson samt kritiken mot utrikesminister Laila Freivalds sätter strålkastarljuset på just riksdagens urholkade position.
Konstitutionsutskottets kritik mot Persson - som samtliga partier utom förstås socialdemokraterna står bakom - handlar om att statsministern drivit EU-politik som inte är förankrad i riksdagen.
För ett år sedan drev Göran Persson i förhandlingar med övriga medlemsländer linjen att EU borde ha en president - eller vald ordförande som det också heter. Det gjorde han trots att det tidigt stod klart att det fanns en klar majoritet i riksdagen mot en sådan hållning. Statsministern agerade alltså inte bara utan mandat från riksdagen, utan i direkt strid med dess uppfattning.
Själva frågan huruvida EU skall ha en president eller inte kan verka mindre intressant, men den har en symbolisk innebörd av betydelse. Dessa tankar är uttryck för de överstatliga strävandena; med en president skulle unionens karaktär av statsbildning markeras ytterligare, samtidigt som det mellanstatliga draget - som garanterar små länder som Sverige något inflytande - skulle tonas ner.
I Perssons fall var väl sannolikt dessa principiella aspekter av mindre betydelse; viktigare var nog de personliga ambitionerna. Att Göran Persson hoppades få besätta denna post var ganska uppenbart.
Men att regeringen drev denna linje trots att riksdagsmajoriteten var emot den, är framför allt ännu en illustration till den obalans som i och med EU-medlemskapet uppstått mellan regering och riksdag. Enkelt uttryckt har den förra fått mer, den senare mindre makt.
Gång efter annan har riksdagen känt sig överkörd eller överspelad. Gången är att EU-nämnden pliktskyldigast informeras om de beslut som fattats på unionsnivå, och att riksdagen som en formalitet får klubba igenom besluten. I bästa fall har underlaget hunnit bli översatt till svenska.
Regeringen har ett enormt övertag eftersom den är inblandad i processen från första stund. De stora avgörandena fattas av ministerrådet, där medlemsländernas olika fackministrar representeras efter ärendenas natur. Ministrarna och deras tjänstemän har överblicken och insynen. Riksdagen har varken det ena eller det andra, blott att ta ställning till fullbordade fakta.
Denna ordning underblåser naturligtvis maktfullkomlighet hos en regering. Att Göran Persson högaktningsfullt struntade i riksdagens mening var väl närmast en naturlig reflex; statsministerns personlighet och EU-beslutsprocessen har passat varandra som hand i handske, det sistnämnda har förstärkt ett drag som redan var tydligt nog.
Men också utrikesminister Laila Freivalds får kritik av KU för solospel. Freivalds var inblandad i ett initiativ för en gemensam säkerhets- och utrikespolitik. Hon borde tydligare ha informerat EU-nämnden om det brev som fyra EU-utrikesministrar författade, anser konstitutionsutskottet.
"Vanligt" folks EU-skepsis handlar framför allt om att man känner att besluten har hamnat för långt bort; när till och med politikerna i riksdagen har samma upplevelse av maktlöshet kan inte denna känsla viftas undan som uttryck för irrationalitet.