Ännu vet vi ingenting om vad det är som ligger bakom tragedin i Linköping. Men mycket snabbt har dubbelmorden satts i samband med tillståndet i den psykiatriska vården. Nästan alla kommentarer från politiker, ledarsidor och experter utgår från att sambandet redan skulle vara fastslaget. Det ligger förvisso nära till hands att spekulera i denna riktning, men det handlar då än så länge bara om spekulationer och då bör man också vara lite försiktigare.
Men även om det skulle visa sig att det som hänt i Linköping inte alls går att sätta in i det sammanhang som alla i dag förutsätter, kvarstår faktum att den psykiatriska vården befinner sig i "djup kris", för att citera folkpartiled-aren Lars Leijonborg. Att detta förhållande nu ännu en gång uppmärksammas och hamnar på den politiska dagordningen är inget vi behöver beklaga.
I går beslutade riksdagens ledning att skärpa säkerheten. I fortsättningen kommer dörrarna till riksdagens entré bara att kunna öppnas med passerkort. Andra som vill in får ringa på vakten. Det är ett tecken i tiden.
Beslutet att stänga till riksdagen tas mot bakgrund av en rad incidenter det senaste året med psykiskt sjuka personer. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt säger att vi får ett samhälle som sluter sig, och exemplifierar med att föräldrar i Linköping hämtar sina barn från skolan. Tillslutningen av riksdagen är kanske ett ännu mer slående exempel på det "slutna samhället". Det är i alla händelser en slående illustration till Reinfeldts konstaterande, att våldets utbredning är på väg att förändra Sverige.
"Det har varit för många och i tiden för tätt liggande händelser", framhåller Reinfeldt. Han fick själv känna av lite av detta i lördags, när en knivbeväpnad, obalanserad person stoppades blott några meter från honom under det moderata 100-årsfirandet. Man skall akta sig för att mana fram skräckvisioner, men risken för att ännu en ledande politiker skall drabbas av det som hände Anna Lindh är av allt att döma inte obetydlig. Det är förstås en fruktansvärd tanke. Uppenbart är dock att riksdagens ledamöter känt sig utsatta.
Men då måste rimligen också frågan få den politiska prioritet som den förtjänar. Det krävs ett politiskt ansvarstagande. Regeringens psykiatriutredare Anders Milton säger att ansvaret ligger på kommuner och landsting. "Psykvården är deras ansvarsområde. De "äger" frågan. Regeringen kan inte sätta sig över detta", hävdar Milton. Han har delvis rätt - om kompetensfördelningen -- men i grunden fel. I nästa andetag medger också regeringens man att regering och riksdag måste agera om inte kommuner och landsting klarar av sina åtaganden.
Hur den psykiatriska vården skall vara organiserad är något som beslutats på högsta nivå. Därför måste också ansvaret tas på denna nivå, när det visar sig att verksamheten inte fungerar. Det är i själva verket bara riksdag och regering som har makten att ordna upp det som är resultatet av den högsta politiska maktens långvariga vanskötsel av den psykiatriska, så kallade vården.
"Psykiatrin har misskötts i tjugo år på det mest groteska sätt och ingen har utkrävt något ansvar för det", dundrar professorn Sten Levander. Nu är det dags att riksdag och regering en gång för alla tar sitt ansvar.
Att riksdagsledamöterna låser in sig är både lite ironiskt och sänder samtidigt fel signal: det är inte samhället som skall sluta sig. Vad man skall säkerställa är i stället att det finns en vård som är betydligt mer sluten än vad som är fallet i dag för dem som utgör ett hot mot både sig själva och samhället. Statsrådet Ylva Johansson förklarade i går att hon vill ha mer tvång i den psykiatriska vården. Det är en välkommen markering, som dock måste omsättas i konkret, politisk handling. Och det snabbt.