Högkostnadsskyddet innebär att det finns ett maxbelopp över vilken den enskilde patienten inte längre behöver betala själv. Idag är gränserna för patientavgifterna olika för olika delar av sjukvården. Att besöka läkare och vårdcentral kostar maximalt 900 kronor per år. Nyttjar man läkar- och vårdtjänster för en högre kostnad per år får man ett frikort och hela den överskjutande utgiften betalas av det offentliga. Samma princip gäller för införskaffande av läkemedel, tekniska hjälpmedel och sjuktransporter.
Socialdepartementets förslag skulle innebära att högkostnadsskyddet för öppen sjukvård höjs med 200 kronor och kostnaden för läkemedel med 400 kronor. Kostnadsskyddet för tekniska hjälpmedel och sjukresor lämnas orörda. Konkret skulle förslaget innebära att Linköpingsbor själva får betala för sju istället för sex läkar- och vårdcentralbesök innan högkostnadsskyddet aktiveras.
Kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) har ställt sig bakom förslaget, även om han skulle ha föredragit successiva höjningar under den senaste tolvårsperioden. Lena Micko (S) tycker att remisstiden för förslaget varit för kort. Hon har en poäng. Socialdepartementets skrivelse gavs ut i slutet av juni och är tänkt att leda till lagändring redan vid årsskiftet.
Även om processen har varit ovanligt snabb står det inte i vägen för rimligheten i att låta högkostnadsskyddet hänga med i den övriga prisutveckling. För den som redan måste vända på kronorna är naturligtvis en höjning inget som är välkommet. Men principen att vården är belagd med en kostnad är bra och står inte i vägen för en solidariskt finansierad välfärd. Det kan vara värt att påminnas om att den vård vi betalar för genom patientavgifter till största del redan är subventionerad med hjälp av skattemedel.