Visst kan man förstå att poliser blir upprörda över vice statsminister Bosse Ringholms uttalanden. "Poliser är slöa" och de "prioriterar att göra ingenting" sa bland annat Ringholm till en medarbetare när han trodde att han hade lagt på sin telefonlur.
Det är inte heller förvånande -- om än lite tröttsamt förutsägbart -- att de borgerliga partiledarna snabbt ryckte ut och fördömde Ringholm.
Och naturligtvis fick Bosse Ringholm, beordrad av sin chef, be om ursäkt. Han tycker i själva verket att polisen gör ett gott jobb. Därmed har vi fått ett åskådningsexempel på hur den politiska retoriken kan skilja sig från vad politikerna egentligen tycker. De åsikter som politikerna torgför inför offentligheten är inte nödvändigtvis deras verkliga, innersta. Ingen skall i alla fall tro att Bosse Ringholm är något undantag -- snarare torde den i det här fallet avklädda dubbelheten vara regel i en politisk värld som mer handlar om taktisk positionering än om idéer.
Det var en uppenbart djupt känd ilska som fick Bosse Ringholm att brista ut som han gjorde. Ringholms utbrott är mer än något annat uttryck för den moralism som är Ringholms kännetecken. Vice statsministern är en starkt principfast, rent av moraliskt rigid person. Som ung vapenvägrade han -- en på den tiden mer ovanlig handling -- och han är helnykterist. Sett mot denna moralistiska bakgrund blir hans upprördhet över att polisen inte ingriper mot illegala spelautomater förståelig.
Och hur förhåller det sig med själva sakfrågan? "Det finns numera väldigt tungt vetenskapligt och annat stöd för Ringholms uppfattning", säger professorn Leif GW Persson.