Förväntningarna på mötet är som vanligt höga, men risken för att de grusas ännu högre.
Det är svårt att inte ge pessimisterna rätt. Mötesdeltagarna kom 1992 huvudsakligen överens på tre områden. Bevarandet av den biologiska mångfalden var ett. Hindrandet av markförstörelse och ökenspridning ett andra. Det tredje stora området handlade om utsläpp av växthusgaser och ledde fram till Kyotoprotokollet. Men protokollet misslyckades, till stor del på grund av att USA aldrig ratificerade det. Så här tjugo år efter den första Riokonferensen har utsläppen av växthusgaser ökat med 40 procent världen över.
Den här typen av mötens förmåga att verkligen lösa problem bör alltså kraftigt ifrågasättas. Samtidigt går det inte att sticka under stol med att det är viktigt att frågor av denna ödesnatur får ordentlig uppmärksamhet. Tyvärr är det många av ledarna för världens största länder som väljer att stanna hemma. Barack Obama, som överhuvudtaget inte överträffat sin föregångare George W Bush på miljöområdet, är en av dem. Storbritanniens premiärminister David Cameron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel är två andra.
Men Sverige kommer att vara där. På gårdagens DN Debatt redogjorde våra konferensdeltagare; statsminister Fredrik Reinfeldt, biståndsminister Gunilla Carlsson och miljöminister Lena Ek för sina viktigaste hållpunkter. Trion ser stabila institutioner och demokratiska principer som ett grundfundament för att det ska gå att skapa en hållbar utveckling i världen. Demokrati ger medborgare möjligheten att ställa politiska ledare till svars för vad som sker med miljön.
Man vill också fortsätta att öka möjligheten att använda ekonomiska styrmedel för att förhindra miljöförstörelse. Förorenaren ska betala. Detta sker bland annat genom miljöskatter och utsläppsrätter. Hur vi producerar och konsumerar varor styr vår förmåga till hållbart resursanvändande. Statsråden skriver det aldrig rakt ut, men vår nuvarande "slit-och-släng"-mentalitet måste ersättas med en ny som premierar kvalitet och långsiktighet i stället.
För världsmiljön är Sverige inget problem. Vår andel av världens samlade miljöförstörelse är försumbar. Frågan är i stället hur Sverige (och andra länder som ligger långt fram med sitt miljöarbete) ska kunna påverka betydligt större och ekonomiskt växande nationer att implementera mer miljövänliga metoder i sin produktion. Majoriteten av den utsläppsökning som skett efter 1992 kommer inte från västvärlden. Den sker i länder med snabbt växande ekonomier som Indien och Kina.
Hur länder likt dessa ska bli mer intresserade av att minska sin klimatpåverkan är en viktig fråga. Sverige kan fungera som förebild. Men eftersom vi inte får bättre draghjälp av stora i-länder som USA är risken överhängande att inte heller det här mötet kommer fram till något konkret.