Geely är en liten, men framgångsrik producent av små, billiga bilar. Genom förvärvet av Volvo tar man en genväg mot målet att avancera till ett prestigefullare segment. Samtidigt öppnas nya marknader för Volvo i Asien.
Utsikterna för att trygga jobben på Torslandaverken i Göteborg tycks därmed goda, frågan är dock hur länge huvudkontoret förblir där. Trots löften om motsatsen från Geely, är ingenting säkert i den snabbrörliga globala ekonomin och särskilt inte inom den stentuffa personbilsbranschen. Som alltid med utländska uppköp är risken att företagsledning och spetskompetens flyttas med tiden när ägaren av ett eller annat skäl beslutar om rockader inom koncernen. Och med en sådan avlövning är det heller inte mycket som binder produktionen kvar i landet.
Mot ett sådant scenario talar att "svenskheten" är en inarbetad del av Volvo PV:s varumärke, vilket Geely förhoppningsvis är kloka nog att vårda - trots att det som en gång var svensk industris kronjuvel varit amerikanskt i ett decennium.
Att Volvo väcker känslor är inte så konstigt, modeller som PV 444:an, Amazonen och 240:an är närmast synonyma med vår gamla folkhemsidentitet och de tidiga exportframgångarna blev en källa till nationell stolthet. Uttrycket "vad som är bra för Volvo är bra för Sverige" speglade vår speciella kompromiss mellan storkapitalet och den regerande arbetarrörelsen, vilken lade grunden till välfärdsstatens uppbyggnad.
Ironiskt nog sådde denna kompromiss även fröet till att kontrollen över Volvo sedermera rullade bort från Sverige. Den S-märkta ekonomiska politiken efter 1945 gick ut på att skapa en kapitalism utan kapitalister. Privat kapitalbildning missgynnades konsekvent till förmån för institutionellt ägande. Och när det saknas ägare utan både ansikte och aktivt intresse kom många företag, som Volvo, att domineras av tjänstemannadirektörer. Den legendariske PG Gyllenhammar, som med kejserlig hand styrde Volvo 1971-93, var en typisk sådan. Oturligt nog trodde han aldrig på att Volvo skulle klara sig i konkurrensen, och det även när bolaget under 80-talet blev världens lönsammaste biltillverkare.
Istället för att utveckla prestigemodeller utifrån den långsiktiga affärsstrategi som exempelvis besjälade tyska BMW, investerades rekordvinsterna i en märklig diversehandel med allt från sillkonserver till läkemedel. Tanken var att detta skulle hålla Volvokoncernen flytande även när konjunkturen i bilbranschen dippade. Men följden blev dåligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen senare fick säljas till Ford 1999. Om Volvo haft en stark ägare likt BMW (familjen Quant) som hållit direktörerna i nypan, hade troligen varken Ford eller Geely kommit in i bilden.