Förutom att det statliga investeringsstödet återinförs, ska kommunerna tvingas ta större ansvar för nyproduktionen, genom krav på kommunala bostadsförsörjningsplaner. År 2016 ska byggandet ha nått upp till en takt av 40 000 bostäder om året.
Dessutom vill de rödgröna satsa stora pengar på upprustning av miljonprogramsområdena och ett utvidgat ROT-avdrag som även omfattar flerfamiljshus.
Förslaget är fullt av detaljregleringar och förbud. Stramare regler för ombildning av hyresrätter till bostadsrätter är i viss mån motiverade. Och kanske också förbudet för att värma upp nybyggda hus med el. Men sammantaget andas programmet en sådan fullständig tilltro till politisk detaljstyrning att det nästan påminner om en sovjetisk femårsplan.
Visst ligger det något i oppositionens kritik av regeringens passivitet. Mer kunde ha gjorts för att öka konkurrensen på bostadsmarknaden och för att förenkla regelverket i Plan- och bygglagen. Bostadsbristen i de större städerna har skapat problem för människor utan tjock plånbok, inte minst unga, att hitta en egen bostad.
Men regeringen har i alla fall gjort det mer gynnsamt att hyra ut lägenheter och delar av lägenheter i andra hand. Dessutom har flera allianspartier ytterligare förslag på skattelättnader för andrahandsuthyrare som är värda att tas på allvar. Många människor i storstäderna har alldeles för stor boendeyta och skulle säkert vara beredda att investera i ombyggnader om det fanns pengar att tjäna.
De rödgröna tror inte alls på idén, men blir själva svaret skyldigt om hur bostadsbristen ska lösas på kort sikt. Det tar flera år innan en storskalig satsning på hyresrätter resulterar i inflyttningsklara bostäder.
Till skillnad från miljonprogrammet, tar den rödgröna bostadssatsningen ekologiska hänsyn. Men risken är ändå stor att många av misstagen från miljonprogrammets dagar upprepas. Svårigheterna för de kommunala bostadsbolagen att hyra ut lägenheter i hyreskaserner från 60- och 70-talet, där delas av beståndet dessutom rivits, borde vara en rejäl tankeställare för oppositionen. Miljonprogrammet har skapat miljöer som vi nu tvingas ha kvar trots att de aldrig kan bli trivsamma att bo i.
Det finns många skäl att avstå från en storskalig satsning på statssubventionerat bostadsbyggande. Arbetsmarknaden har aldrig varit så föränderlig som i dag och en avreglerad marknad måste rimligtvis vara betydligt bättre på att fånga upp efterfrågeförändringar än staten och kommunerna.
Men för att bostadsmarknaden ska fungera bättre behövs fler reformer. Mycket talar för att en större valfrihet när det gäller boendeformer och en friare hyressättning, kan öka rörligheten och därmed göra det lättare för unga människor att hitta lägenheter som de har råd att hyra.