I går och förrgår träffades för första gången de arbetsgrupper från S, V och MP som ska mejsla fram det rödgröna regeringsalternativet till valet 2010. Tongångarna var glada, men Mona Sahlin bör känna sig pressad. Med det nya samarbetet och alliansens energiuppgörelse riskerar hon att tappa väljare i två grupper.
Först en tillbakablick. När Mona Sahlin i höstas meddelade att S och MP skulle samarbeta utan V, låg det i linje med Socialdemokraternas analys av valförlusten 2006. Enligt analysen förlorade S valet för att man förlorade "mellanskiktet": medelklass, tjänstemän och arbetare i högre inkomstlägen. S-rådslagen visade att man tänkte vinna tillbaka mellanskiktet genom en "alliansifiering" av politiken. Arbetslinje, trygghetssystem och skolpolitik vreds åt höger.
Samarbetet med MP skulle bli kronan på verket - MP:s trovärdighet i klimatfrågor skulle locka en högutbildad, miljömedveten medelklass.
Men Mona Sahlin tvingades backa och bjuda in Lars Ohlys Vänsterparti i samarbetet. Vänsterfalangen inom S var nöjd, men planerna för att locka tillbaka mellanskiktet gick i kras. Även om Sahlin och Miljöpartiets språkrör har hållit god min lär de oroa sig för att Ohly med kamrater skrämmer mittenväljare till alliansen.
Med de borgerligas nya energipolitik har Mona Sahlin fått anledning att se även MP som en potentiell fågelskrämma mot väljare.
Det finns tunga grupper inom S som vill se en fryst avveckling av kärnkraften, och helst en utbyggnad. Dit hör industrifacken inom LO och politiker i kommuner med elintensiv industri. Det var inget problem för S så länge alliansen var splittrad i energifrågan, men nu har ju de borgerliga enats - och dessutom sträckt ut en hand till Mona Sahlin.
Men hennes svar är att kärnkraften ska avvecklas. Det är en tydlig demonstration av att Sahlins lojalitet med MP och V just nu är starkare än lojaliteten med LO:s industrifack. Det höjer säkert stämningen i de rödgröna arbetsgrupperna, men kan få industriarbetare att rösta på alliansen. Det rödgröna samarbetet kan alltså innebära att S tappar väljare både i mellanskiktet och industrifacken.
S, V och MP har olika uppfattning i många frågor, och arbetsgruppernas uppgift är att försöka mangla fram en gemensam politik. Men i går fick vi veta att de rödgröna inte sätter enighet så högt: Två partier ska aldrig köra över ett tredje, då får man i stället leva med oenigheten.
Det innebär osäkerhet för väljarna. Blir det betyg i skolan med en rödgrön regering, vilka skatter kommer att höjas och hur mycket? Den avslappnade inställningen till politisk enighet ökar dessutom risken för skenande budgetunderskott - har man inte pratat ihop sig blir den lättaste utvägen att låta alla få sitt.
Mycket tyder på att valrörelsen 2010 kommer att bli som vanligt fast tvärtom. Den samspelta och budgetdisciplinerade alliansen kommer att peka på de rödgrönas splittring och oenighet, och fråga hur detta borgar för regeringsduglighet och ordning i finanserna.