Det har varit en händelserik inrikespolitisk höst. Det började med att de borgerliga partierna formerade sig i en allians med sikte på att gemensamt vinna valet 2006. Därefter följde kommunismdebatten i och om vänsterpartiet, en debatt som fortsätter med oförminskad styrka.
Medan vänsterpartisterna i sedvanlig, kommunistisk stil sliter varandra i stycken inför öppen ridå, går deras "samarbetspartners" -- regeringen och de gröna -- sina egna vägar.
I fredags öppnade Göran Persson dörren för en koalitionsbildning mellan socialdemokraterna och miljöpartiet efter valet 2006.
Det nuvarande samarbetet mellan regeringen, vänstern och miljöpartiet är "tömt på kraft", konstaterade statsministern. I stället satsar regeringen och de gröna på att lägga grunden för ett samregerande om två år.
Persson nöjer sig visserligen blott med att säga att miljöpartiet är en "möjlig regeringspartner", men i praktiken har diskussionerna och planeringen mellan de två parterna redan avancerat betydligt längre än vad ordvalet antyder. Miljöpartiet är snarare en blivande regeringspartner.
Ett talande besked från Göran Persson i fredags var att partierna skall hålla tre nya, gemensamma seminarier i början av nästa år. Dessa skall bland annat handla om utrikespolitik, EU, "grön omställning" och näringspolitik.
Ämnena för dessa seminarier är också betecknande; de vittnar om att socialdemokraterna -- eller mer exakt den socialdemokratiske partiledaren -- och miljöpartisterna numera står nära varandra i frågor som annars traditionellt varit hinder för ett fördjupat samarbete.
Miljöpartiet har visat prov på en realpolitisk anpassningsförmåga i sin strävan efter makten. Motståndet mot EU har till exempel tonats ner, vilket är välkommet. Skillnaderna mellan partierna i synen på EU är inte svårare än någon annan fråga, förklarade språkröret Peter Eriksson in helgen. Ett bevis på detta är att de gröna nyligen ställde upp på regeringens försvarspolitik. Det tidigare nedrustningspartiet stödjer därmed ett svenskt försvar vars huvudsyfte blir att vara en insatskomponent i de framväxande EU-försvaret.
Realpolitisk pragmatism är alltid en styrka, men frågan är hur det är ställt med politikens förankring. I går gick den gröne EU-parlamentarikern Carl Schylter till storms mot det egna partiets kompromissvilja.
Närmandet mellan socialdemokraterna och de gröna bygger av allt att döma på att Göran Persson och Peter Eriksson etablerat ett allt mer förtroendefullt, personligt samarbete, liknande det som Persson hade med centerväljaren Olof Johansson i mitten av 1990-talet. Men hur starkt är Erikssons grepp om gräsrötterna?
En ännu större fråga är dock vad det socialdemokratiska partiet tycker om regeringsplanerna med miljöpartiet. De planer och förberedelser som Persson nu offentliggjort är ett slående uttryck för att den exekutiva makten blivit utpräglat personlig och "presidentiell". Senast utnämningen av Marita Ulvskog till partisekreterare var ett exempel på detta.
Ulvskog var inte något populärt eller ens något förankrat val i socialdemokratins verkställande utskott. Utnämningen hade i stället formen av ett dekret från "han som bestämmer", och som det inte höjdes några röster emot.
Men hur länge kommer socialdemokratin att förbli ett så kuvat parti? Perssons koalition med Eriksson kommer oundvikligen att kräva betydande, socialdemokratiska offer.
Statsministern tänker som vanligt utstuderat taktiskt. I det hittillsvarande samarbetet har de gröna varit en "högerbalanserande" kraft. Miljöpartiet har hjälpt regeringen att hålla emot vänsterpartiet. I en koalition skulle de gröna på liknande sätt balansera vänsterkraven på socialdemokratin från LO.
Men det kräver i sin tur också sina offer. För att få med Peter Eriksson måste Göran Persson gå långt ner i det gröna diket när det gäller energi- och trafikpolitiken. Det finns redan ett stort motstånd inom socialdemokratin mot stängningen av Barsebäcks andra reaktor. Miljöpartiet i regeringen skulle betyda snabbavveckling av mer kärnkraft. Hur kommer socialdemokratiska kommunpolitiker i kommuner med elintensiv energi att reagera på det?
Hittills är det framför allt ursinniga vänsterpartister som reagerat på Perssons och Erikssons koalitionsplaner. Vänsterledaren Lars Ohly kallar miljöpartiet för ett principlöst parti som säljer sig för makten. Ingrid Burman och Ulla Hoffman, vice ordföranden för v, deklarerar att Göran Persson förverkat sitt förtroende.
Det går inte att ta miste på desperationen hos ett parti som snabbt håller på att marginaliseras, både på väljarbas och i det politiska spelet.
Mot en samlad borgerlighet står ett vänsterblock där det råder fullt inbördeskrig mellan "samarbetspartierna".