Att röka var snyggt, coolt och världsvant. Det räckte med att handla en ask Camel eller Lucky Strike för att känna sig lite som en filmstjärna själv. 1946, året efter andra världskrigets slut, rökte hälften av Sveriges manliga befolkning. Men enbart 9 procent av kvinnorna. I mitten av 70-talet hade emellertid det kvinnliga blossandet ökat till 41 procent, medan männen trappat ner på rökningen till 32 procent. Numera har de flesta svenskar fimpat helt eller aldrig börjat. Andelen dagliga vanerökare är nästan jämt fördelade mellan könen: 10 procent män och 12 procent kvinnor.
Fortfarande kan man naturligtvis se denna krympande skara som på tok för många. Men det går ju stadigt åt rätt håll i alla fall. Att röka är helt enkelt inte fashionabelt längre, vilket den populärkulturella utvecklingen ger tydliga indikationer på. Ingen kan förvandla sig till Bogart eller Hepburn genom att blott tända en Camel. Snarare hamnar man i samma sociala lågstatuskategori som de odrägliga kedjerökande tvillingsystrarna Patty och Selma i The Simpsons.
Medvetenheten om hälsofarorna är så utbredd att praktiskt taget varenda kotte är väl bekanta med dem: lungcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, KOL. Den allmänna toleransen gällande rökning har också blivit påtagligt mindre. Förbud mot att blossa på krogen och i andra offentliga lokaler har massiv acceptans. Få kan tänka sig en återgång till dagarna då det ännu var okej att ha askkoppar på restaurangborden. Denna epok ter sig mycket avlägsen, men rökförbudet på svenska serveringsställen trädde faktiskt inte i kraft förrän 2005. Frizonerna som återstår är antingen ute, eller inom det privata hemmets fyra väggar (där rökarna knappt ändå röker eftersom det luktar så illa).
Men för bidragsfinansierade organisationer som A Non Smoking Generation och Folkhälsoinstitutet är allt detta inte nog. De kan ju inte bara lägga av och nöja sig, utan måste motivera den egna existensen och sina anställdas jobb genom att tvärtom mobilisera ännu hårdare mot tobaksbruket. Passiv rökning utomhus utmålas därför som rena skräcken, trots att hälsoriskerna är tämligen försumbara. Folkhälsoinstitutets byråkrater filar på förslag till nya förbudslagar som skulle innebära att polisen tvingas jaga rökare i parker, gathörn och på badstränder.
A Non Smoking Generation har förstås glatt hakat på och dragit igång en namninsamlingskampanj i syfte att förbjuda rökning på alla svenska lekplatser. Nog är det olämpligt om vuxna sitter och röker i sandlådan tillsammans med sina barn, men är det verkligen ett sådant stort och hotande samhällsproblem att statsmakten måste ta fram batongen? Den beskäftigt tramsiga förmyndarmoralism som bägge organisationer ger uttryck för, framstår lika omodern och ur takt med tiden som rökningen i sig.