I förrgår vann Mitt Romney tre nya deltävlingar i jakten på att bli republikanernas presidentkandidat i höstens val mot Barack Obama. Genom segrarna i Wisconsin, Maryland och Washington DC drygade Romney ut sin redan stora ledning i primärvalet. Han har nu säkrat 655 delegater, mer än alla sina motkandidater tillsammans, och behöver bara 489 till för att nå de 1144 som fordras för att säkra nomineringen.
Att Romney slutligen kommer att bli republikanernas presidentkandidat har varit världspolitikens sämst bevarade hemlighet i många månader nu. Det är bara det att Romneys motkandidater och deras supportrar inte verkar förstå det. Det är nu, när en kandidat samlat ihop ett tillräckligt stort försprång räknat i delegater, mottagit officiella stöddeklarationer från såväl partiveteraner som partiungtuppar och har en fortsatt välfylld kampanjkassa, som de andra stillsamt brukar dra sig ur. Romney uppfyller alla dessa krav, men hans interna motståndare visar inga tecken på att ge upp.
De lärde brukar tvista huruvida det är nedbrytande eller uppbyggligt för den blivande kandidaten att ägna stora delar av vårsäsongen åt att bekämpa partikamrater. Barack Obama fick för fyra år sedan motstånd av Hillary Clinton ända in i juni och uppenbarligen tog han ingen skada av det. Men i år i republikanernas fall är det annorlunda. För det första är valet inte särskilt jämnt och för det andra är det förhandsfavoriten som leder och inte underdogen som i Obamas fall. Skulle Santorum och de andra få för sig att fortsätta att kandidera mycket längre till riskerar valprocessen att komma in i ett destruktivt limbostadium där alla bara går och väntar på hans och de andras avhopp.
Ändå fortsätter de och det finns skäl till det. För de republikanska väljarna som nu är i full gång att rösta fram sin presidentkandidat tycks en röst på Romney mest vara som att svälja en illasmakande medicin. De flesta inser i valbåset att han är den mest lämpade och, framförallt, den mest kompetente kandidaten. I hemlighet föredrar man egentligen någon annan.
Men i sanningens namn beror den här situationen inte bara på Romneys okarismatiska och ickekonservativa framtoning. Många republikanska väljare känner sig svikna av partietablissemangets unisona uppslutning bakom den tidigare presidenten George W. Bushs krigs- och lånepolitik. Riktiga republikaner ska regera landet utan spenderbyxorna på! Och på grund av Obamas lånefinansierade expansion av den federala staten behöver man nu mer än någonsin denna riktiga republikan. Därför reagerar man reflexmässigt mot den som ses som partitoppens konturlösa mittenkandidat.
Romney själv vet i alla fall vilket läge han befinner sig i och ödslar inte längre någon tid på Santorum eller de andra motkandidaterna. I stället ägnade han tisdagens segertal åt att attackera Barack Obama. De två kommer att mötas i höstens val. För Romneys skull är det bra att det i år kan räcka med att vara minst impopulär för att vinna.