Två för svensk politik ovanliga perspektiv lyftes fram i går. Det första lät sig märkas i Linköping. Det var den kristdemokratiska riksdagsledamoten Yvonne Andersson och ordföranden för partiets studentförbund Patrick Vigren som i ett gemensamt uttalande fastslog att ungdomsbrottsligheten hade sin grund i trasiga familjeförhållanden.
Alltså inte i nedskärningar, diskriminering eller andra politiskt fastslagna orsaker, utan i brister i den "lilla nära gemenskap som behövs för att människor skall växa." Andersson och Vigren ser den misslyckade socialdemokratiska familjepolitiken som grundproblemet och fortsätter: "Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov -- behovet av att bli sedd och inte vara utbytbar."
Detta är inte självklarheter, tvärtom. I denna svenska offentligheten kan denna enkla, tidlösa sanning vara oerhört provocerande. Kärnfamiljen ses som närmast per definition förtryckande och förlegad. Andersson och Vigren ger därför snarast uttryck för en radikal syn.
Än mer rakt på sak är partiledaren Göran Hägglund som i gårdagens kvällstidningsspalter förklarade att feministerna gräver skyttegravar mellan könen. De "är ett hot mot familjen. De tävlar i att beskriva hur eländiga männen är."
Detta är högst förgripliga ord enligt svensk politisk och medial konvenans. Genuint upprörande för de flesta debattörer. Men det är också något en ansenlig del av den svenska väljarkåren gissningsvis velat höra både före, under och efter internationella kvinnodagen. Och då talar vi om både höger- och vänsterväljare.
I en närliggande fråga, den om tvångskvotering av föräldraförsäkringen, är det folkliga stödet för kristdemokraternas familjepolitiska linje bevisligen massivt. Sådär åttio procent vill att föräldrarna själva skall fördela ledigheten utan politisk in-blandning. Med tanke på att socialdemokraterna nu vill utöka tvånget går det knappt att tänka sig en tacksammare valfråga.
Alla i den borgerliga alliansen behöver inte gilla anslaget. Folkpartister gör det säkert inte. Men det väsentliga är att här är kristdemokraterna ensamma i takt med folkliga stämningar som om de utnyttjas lyfter dem tryggt över fyraprocentsspärren.
Hägglund har tidigare gjort utspel om föräldraförsäkringen, men resten av partiet har inte hakat på med full kraft. Det är illavarslande. Klarar man inte fyraprocentsspärren välts hela det borgerliga projektet över ända. Deras grad av framgång med att återerövra denna värdekonservativa, politiskt inkorrekta men högpotentiella nisch blir därför av vikt för hela borgerligheten. Yvonne Andersson ger det som Hägglund vill göra ett gott understöd. Rösten från Linköping behöver fler efterföljare.