I september i år samlas socialdemokraterna i länet till extra representantskapsmöte för att diskutera föränd-ringarna inom sjukvården. I september, när skymningsmörkret tätnar, skuggorna blir längre och höstfärg-erna exploderar, har det gått exakt ett år sedan landstingsledningen kablade ut förslagen till ny organisatorisk struktur. När östgötarna i allmänhet och de i Motala och Norrköping i synnerhet återhämtat sig efter den första chocken, hade de en och en halv månad på sig att låta det omfattande materialet sjunka in i medvetandet. Då fattade landstingsfullmäktige de avgörande besluten - helt i strid med de löften och riktlinjer som ackompanjerade valrörelsen ett år tidigare. Det extra representantskapsmöte som socialdemokraterna kallar till i september i år borde självklart ha hållits i september för ett år sedan. Så skedde aldrig. Därför kunde landstingsledningen med Paul Håkansson i spetsen fullfölja sin strategi.
Nu heter det, även internt inom socialdemokratin, att Håkansson är maktfullkomlig. Att han inte lyssnar på väljarna. Många befarar att kuppen i östgötalandstinget slår tillbaka mot partiet i 2006 års val, med fortsatt sjunkande valdeltagande som följd. Att gömma sig bakom Paul Håkansson duger inte. Håkansson är inte länets socialdemokrati. Den avgörande frågan är varför länets arbetarekommuner och partidistriktets styrelse avstod från det självklara, nämligen att ta initiativ till ett brett, folkligt samtal om sjukvårdspolitikens inriktning och utformning. Precis så som man förväntar sig att ett politiskt parti med folkrörelseambitioner ska agera.
Så skedde aldrig. Först nu, när förändringarna genomförts, meddelar partidistriktet att medlemmarna ska få diskutera frågan. Om fem månader.
Det mesta av tankarna bakom det dramatiska förändringsarbetet är riktiga. Organisatoriska och strukturella förändringar är ett måste. Prioriteringsprinciperna (de så kallade prioriteringslistorna) är till för att hävda den politikerstyrda sjukvården (motsatsen till marknadsstyrd) och tvingar, förhoppningsvis, regering och riksdag att inse hur nödvändigt det är att låta sjukvården växa, som andel av BNP. Länets socialdemokrater missade dock möjligheten att förankra den nödvändiga strategin. I stället lät de Paul Håkansson & Co agera vilt framrusande bulldozers. Det stora partiet har ett och annat att lära av förändringsarbetet inom landstinget. Ett parti som slåss för fortsatt politikerstyrd sjukvård måste mer än andra måna om sånt som att låta folket komma till tals och utöva inflytande. Väljarna är politikernas uppdragsgivare.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan