Håkan Juholt sade det själv vid lördagens korta presskonferens utanför Domus i Oskarshamn: Socialdemokratin och Sverige behöver en nystart. En nystart som han inte vill stå i vägen för. Det är förmodligen det mest insiktsfulla som Håkan Juholt sagt sedan han valdes till partiordförande för knappt tio månader sedan.
Även om Juholt definitivt inte ensam ska belastas för socialdemokratins kris - den har varat alltför länge och gått alltför djupt för det - har hans ledarskap förvärrat den. Sedan valet 2010 har S inte lyckats nå ut med sin politik, utan mest kretsat kring kris och personfrågor.
Håkan Juholt blir en parentes i S historia, och det är en av förklaringarna till hans ovilja att avgå. Han ville inte bli den enda S-ledaren som aldrig testats i ett val, som skulle bli ihågkommen som ett fiasko. Vem vill det? För omvärlden tedde sig hans muntra humör som brist på självkritik och krismedvetande. Ända in i det sista förnekade Juholt att det handlade om en personlig kris för honom.
Med rekordlågt opinionsstöd för partiet och än lägre förtroendesiffror för Juholt, konstaterade partisekreterare Carin Jämtin på fredagen att VU ändå hade fullt förtroende för sin partiordförande. På lördagen lät hon påskina att beslutet att avgå var Juholts eget. Så var det förstås inte. Enligt Linköpings kommunalråd Lena Micko, som är suppleant i VU, blev det "ohållbart för honom att sitta kvar". Så i stället för att öppet sparka honom lät VU Juholt,i tryggheten på hemmaplan, meddela sin egen avgång.
Vem som ska ta över efter honom är den mest akuta frågan som diskuterades vid VU:s möte i går. Carin Jämtins två framträdanden under helgen gjorde ett starkt intryck. Det är hon som i egenskap av partisekreterare nu leder partiet. Det är dock inget hon ämnar fortsätta med, har hon klargjort. Vem det än blir måste denna person få upp socialdemokratin på fötter igen inför valet 2014. Det är nödvändigt, inte bara för S.
Regeringen behöver mothugg från en trovärdig opposition. Som läget är nu svävar Socialdemokraterna i ett vakuum mellan ett växande Miljöparti och ett nytänt Vänsterparti, som allt mer självsäkert markerar sina roller i politiken. S vilsenhet bottnar i att självbilden som ett 40-procentsparti inte rimmar med verklighetens opinionsläge på runt 25 procent. Vi är statsbärande, fastslog Jämtin i helgen, en ihärdig övertygelse som hon delar med de flesta andra socialdemokrater.
Men dagens socialdemokrati har inte hittat sin roll i det samhälle som den har så stor del i att ha skapat. En krympande arbetarklass har ersatts av en kräsen medelklass och det är för den som S måste göra sig relevant. S har gjort samma misstag som Moderaterna ägnade sig åt under så lång tid, att hela tiden förhålla sig till huvudkonkurrentens politik i stället för att presentera en egen. Att acceptera dagsläget och utforma politiken efter det är S främsta långsiktiga utmaning.