Saab har gått dåligt de senaste 20 åren. Företaget skulle möjligtvis kunna räddas av en kapitalstark ny ägare, men att lilla Koenigsegg - helt beroende av stora lån för att kunna ta över Saab - skulle lyckas var egentligen orealistiskt.
Varför Koenigsegg drog sig ur affären är fortfarande oklart. Kanske insåg de att deras ekonomiska muskler inte räcker till, kanske vägrade GM att lämna iväg viktiga industrihemligheter till en kinesisk konkurrent (medfinansiären Baic). Den minst troliga orsaken är den som S och V upprepade under gårdagen - att den svenska regeringen varit för passiv och långsam.
Alliansregeringen har hittills hanterat fordonskrisen tydligt och konsekvent. De har lovat att garantera lån i Europeiska investeringsbanken (EIB), avsatt medel för fordonsforskning och vidtagit åtgärder för att skydda underleverantörer som inte får betalt i tid.
Regeringen har däremot inte, som många andra regeringar, fallit i protektionistfällan eller slösat bort skattepengar på osäkra projekt. Sådant hade vi fått se i stor skala med en vänsterregering.
Sedan fordonskrisen började har det inte varit någon hejd på Socialdemokraternas krav om pengarullning. Allt ifrån statligt ägande (jo, Mona Sahlin var för statligt ägande i Ekots lördagsintervju den 29 november 2008, trots att hon nu säger att hon aldrig varit det) och statliga miljardlån, till statligt finansierad utbildning av Saabpersonal och höga skrotningspremier har funnits på kravlistan.
Dessutom har det varit de vanliga flosklerna om att regeringen borde "visa ledarskap" genom att "samla alla berörda" och "samordna". Som om inte folket på GM, Saab, Koenigsegg, Baic och EIB kan mer om fordonsindustri än svenska ministrar och har viktigare saker för sig än terapisamtal på näringsdepartementet.
Att Mona Sahlin nu återigen drar dessa klyschor visar bara hur låga tankar S har om fordonsindustrins kompetens och initiativförmåga, alternativt hur stor tilltro partiet har till planekonomisk industristyrning.
Svenskarna ska vara glada att inte en rödgrön regering har hanterat fordonskrisen. Skola, vård och omsorg hade drabbats hårt när S och V hade pumpat in skattepengar i, eller till och med köpt, bilfabriker.
Frågan för framtiden är vilket ben S ska stå på. Deras argument för att kräva högre a-kassa är nämligen att det ger trygghet vid omställning, som är nödvändig när gamla jobb och företag ersätts av nya. Vill man ha trygghet vid omställning, eller vill man skydda gamla industrier på bekostnad av nya? S måste välja, för att göra båda delarna är inte bara inkonsekvent - det är ekonomiskt ohållbart. Skattepengarna räcker inte till både omfattande välfärd, hög a-kassa och statligt stöd till företag som går dåligt.