Borgerliga sympatisörer beskriver ibland Sverige som en enpartistat, för att socialdemokraterna har haft makten under väldigt många av de senaste hundra åren. Ett långt maktinnehav, som bara brutits av borgerliga valsegrar några gånger, färgar ju av sig på många områden i samhället. Det maktbärande partiets tankesätt präglas in.
Men det finns enskilda kommuner där situationen är mycket mer extrem. Finspång är en sådan. Vid valet 1919 tog s två tredjedelar av mandaten i fullmäktige, och sedan dess har partiet prenumererat på makten. Det har inte förekommit några pauser: Andra partier har aldrig fått pröva på att regera, s har aldrig fått svalka av sig med oppositionsrollen, och Finspångsborna har aldrig fått se kommunpolitiken ur något annat perspektiv än socialdemokraternas.
Vissa tycker att det är bra. Eftersom kommunpolitik till stora delar är förvaltande och pragmatisk, och inte alls så ideologisk som rikspolitiken, anser somliga att maktmonopol ger kontinuitet och trygghet. Tjänstemän och kommunanställda får arbetsro och budgetarbetet blir långsiktigt när inga maktskiften vänder upp och ned på allting.
Men enpartikommuner är inte bra. Oppositionen försvagas när de inte har någon chans att ta makten. Maktpartiet riskerar att slöa till - de behöver ju inte prestera för att bli omvalda. Risken för vänskapskorruption, svågerpolitik, slutenhet och dålig insyn ökar, samtidigt som vitaliteten i den politiska diskussionen försvinner. I värsta fall blir kommunalråd och nämndordföranden ett gäng småpåvar som gör vad som faller dem in.
I Finspång är nu faktiskt allt på väg att vändas upp och ned. De senaste åren har s varit beroende av vänsterpartiet, men det samarbetet har spruckit. V bildar i stället majoritet med den borgerliga alliansen, och efter 89 års maktinnehav tvingas s i opposition.
Att v och de borgerliga samarbetar är inte så konstigt om man har upplevt klimatet i en "s - tills döden skiljer oss åt"-kommun. Vänsterpartister och borgerliga politiker vill ju påverka lika mycket som socialdemokrater, och i kommuner som Finspång är samarbete enda chansen. Just att kommunpolitik är mer pragmatisk än ideologisk underlättar samarbetet. V och alliansen i Finspång lär dessutom ha lovat varandra att ligga lågt med ideologiskt skiljande hjärtefrågor, som vårdnadsbidraget.
Att Finspångs kommun är i behov av en omorganisation och en stramare budgetdisciplin bidrar säkert också. När inte s tar ansvar måste ju någon annan göra det.
Pressgrannarna i östra Östergötland rapporterar om kris och oro i Finspång, men det kan komma mycket gott ur maktskiftet. Alla partier får pröva nya roller och lära sig nya saker, och det politiska livet i Finspång kommer att vitaliseras. Framförallt får demokratin en vitamininjektion när perspektivet och tankesättet ändras efter 89 år.