SKL bedömer att skatteunderlaget i kommunsektorn kommer att öka med 2,4 procent under 2011. Vilket innebär att kommuner och landsting kommer att göra ett sammanlagt överskott på tre miljarder kronor under samma år. Det luktar valfläsk lång väg. Sedan presenterar man sin plan för att finansiera denna överbudspolitik: bensinskatten skall höjas och förmögenhetsskatten skall återinföras.
Till och med den mest ouppmärksamme torde lägga märke till ett inte obetydligt inslag av kohandel i de rödgrönas förslag: Miljöpartiet har sedan länge motsatt sig ett återinförande av förmögenhetsskatten, nu går man med på en sådan. Villkoret är emellertid att den nya förmögenhetsskatten skiljer sig från den gamla. Oklart hur. Men Miljöpartiet är uppenbarligen beredda att släppa sin hållning i frågan om förmögenhetsskatten för att få genomslag i en av sina profilfrågor: höjningen av bensinskatten.
Genom att höja skatten på bensin med 49 öre litern vill miljöpartiet ge sken av att de visar handlingskraft i klimatfrågan. Det är visserligen bara en fjärdedel av partiets ursprungliga krav. Hade de fått sin vilja igenom skulle bensinen ha blivit hela två kronor dyrare. Därmed gör sig miljöpartiet till det mest aktiva partiet i glesbygdsfrågor. Ingen annan enskild reform skulle avfolka glesbygden så effektivt som en radikal höjning av bensinskatten.
Teknikutvecklingen går framåt i rasande takt. Det mesta talar för att framtidens bilism kommer att vara betydligt miljövänligare än dagens. Att bromsa denna utveckling genom straffskatt på bensin kommer inte att öka glesbygdsbornas kollektivresande. Att dessutom höja skatten på kärnkraftsel är ett hårt slag mot Sveriges företagare och i förlängningen mot jobben. Men förslagen riktar sig snarare mot de gröna innerstadsväljare som åker tunnelbana och känner att de slår ett slag för miljön om de röstar på ett parti med ordet i partinamnet.
Återinförandet av förmögenhetsskatten i en eller annan form - man tycks inte ha kommit fram till om det ska bli sparande eller konsumtion som ska bestraffas - är en sorglig återgång till den tillväxthämmande straffbeskattningspolitik som de flesta trodde tillhörde det förgångna. Anders Borg sade nyligen apropå de rödgrönas arbetsmarknadspolitik att man med sina reformförslag med närmast kirurgisk precision prickat in de åtgärder som effektivast hindrar skapandet av nya jobb. Det är bara att konstatera att man fortsätter på den inslagna vägen. Med de rödgrönas politik stannar Sverige.