Pengarna räcker inte, heter det. Därför nitas arbetslösheten fast på nivåer lika höga som Omberg. Därför sköljer besparingspolitikens tsunamivågor över den offentliga sektorn. Därför står i praktiken en miljon människor utanför den riktiga arbetsmarknaden.
Men pengar finns. De 25 största börsbolagens samlade vinster uppgår till närmare 200 miljarder kronor. Tidigare, när det var ordning och reda i Sverige, slussades delar av börsbolagens övervinster till det gemensamma. I dag är begreppet övervinst utraderat från den politiska retoriken. Så framgångsrik har den marknadsliberala revolutionen varit, att den som tar ordet övervinst i sin mun stämplas som stalinist.
Men betyder inte högre vinster mer pengar till forskning och annat nödvändigt? Den sakrosankta marknadsliberala filosofin, som vi sprutas fulla med från morron till kväll, lär att övervinster är förutsättningen för nya företag och nya jobb.
Så säger teorin. Verkligheten är den rakt motsatta. De enda som tjänar på börsbolagens galopperande chicken-race är aktie-ägarna -- i synnerhet de institutionella ägarna, inklusive de pensionsfonder som förvaltar våra pensionspengar och där inte sällan fackligt aktiva bossar sitter i styrelsen. "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt/men det är inte de som ror/som ror så att svetten lackar." Löneandelen av det totala produktionsresultatet har minskat sedan slutet av 1970-talet. Då hamnade ca 15 procent av börsbolagens vinster i aktieägarnas fickor. I dag handlar det om mellan 30 och 50 procent.
Pengar finns. Men används de rätt? Svensk industri är världsmästare i ökad produktivitet. Färre gör mer. Fler ställs utanför. Är det stalinistiskt att tänka att de många vinstmiljarderna borde resultera i åtminstone några tusen reträttjobb? Eller är det självklart att "samhället" alltid ska ta vid när storindustrins kvastar sopar rent?