I går väcktes åtalen för morden i Knutby. Uppmärksamheten har varit enorm, och inget tyder på att den kommer att avta i närtid. Den som velat och som orkat har kunnat få reda på precis hur mycket detaljer, inte minst intima, som helst om de tragiska händelserna och om upptakten till dem.
Av allt att döma är svenskarnas intresse för Knutby-dramat närmast omättligt. Det säger väl något om dagens Sverige, oklart dock riktigt vad, men sannolikt inget särskilt "djupt".
Knutby ligger i Sverige, men samtidigt ändå inte. Det är väl kanske delvis det som fascinerar så mycket, att det visat sig finnas en så exotisk plats i det egna landet, en plats befolkad av individer, passioner och uttryckssätt som mer för tankarna till någon amerikansk tevethriller med handlingen förlagd till någon konservativ sydstat. För klart är att Knutby är exotiskt, i högsta grad annorlunda.
Om detta vittnar själva vokabulären i polisutredningen. Det låter inte precis som det brukar göra i svenska polisutredningar: "Renhet", "Guds nåd", "lydnad", "fresterska" förekommer på var och varannan sida.
Vi har redan fått stifta bekantskap med uttrycket "Kristi brud". Det är som att bli förflyttad till tiden för Selma Lagerlöfs Jerusalemfarare; det som hände i Nås i Dalarna var något annat än det som hänt i uppländska Knutby, men det gemensamma är den religiösa extasen - eller snarare "vanliga" mänskliga passioner i religiös skrud - som löper amok i den lilla bygden.
Men den händelse som Selma Lagerlöf skildrade utspelade sig i en tid då det var långt ifrån ovanligt att predikanter utövade förförisk makt över sinnena. Religions- och passionsdramat Knutby är en fullständig anomali i det moderna Sverige, därav dess attraktion.
Enligt mordutredningen skall pastorn ha styrt barnflickan mot de ödesdigra skotten med hjälp av sex och religion. Den blandningen, som så tydligt kommer till uttryck i just benämningen "Kristi brud", är i sig klassisk; det extatiska i dessa upplevelser gränsar till varandra, en gräns som dessutom ofta bokstavligen överskridits av olika sekter genom historien.
Det finns en uppenbar risk med Knutby, att religionen som sådan skall befläckas, att själva den extatiska upplevelsen skall komma att ses som axiomatiskt suspekt. Å andra sidan kan man nog på goda grunder hävda att Sverige redan är så genomsekulariserat, till och med direkt avkristnat, att det i detta avseende inte spelar någon roll till eller från vad som uppdagas om urspårade kristna sekter.
Det mest troliga är väl att Knutby för de allra flesta blott är ännu en i raden av de dokusåpor som passerar revy i medierna, i det här fallet med mord och mordförsök tillsatta de vanliga ingredienserna sex och otrohet. Några djupare meningar ligger nog inte, när allt kommer omkring, förborgade i det stora intresset. Vi vill bli kittlade, underhållna. Mer handlar det inte om.