Socialdemokraterna har regerat Sverige i 65 av de senaste 76 åren. Epitetet "statsbärande parti" är därför relevant. Och så länge det används i uppslagsverk och av kommentatorer är det oproblematiskt.
Men när socialdemokrater själva börjar se sitt parti som statsbärande blir det komplicerat. Ändå är det precis vad som sker.
Marita Ulvskog har berättat att hon upplevde det som en statskupp när de borgerliga övertog makten 1991. Och Mona Sahlin satt i SVT i fredags morse och pratade om att s alltid är berett att ta ansvar för (läs: regera) Sverige, och att Fredrik Reinfeldt är duktig på att vinna val - men regera, det kan han inte. För det krävs en socialdemokrat, i alla fall enligt s själva.
Att 350 000 väljare har lämnat det borgerliga blocket och gått över till s sedan valet 2006 tyder på att många håller med Sahlin. De tycker inte att regeringen levererar.
Men om det är något den här utvecklingen visar så är det att "tystnadens politik", att tiga om vad man vill göra och med vem, lönar sig.
Tyckarna i den forna A-pressen hänvisar till s budgetförslag när borgerliga tidningar efterlyser svar. Men på ganska många punkter nu har innehållet reviderats. Ett aktuellt exempel är försvaret, där s för ett år sedan ville spara mer än regeringen. Lägger man till de "svar" Sahlin har levererat om vad hon tänker göra i frågor där hon kritiserar regeringen är det oerhört svårt att få grepp om vad s vill. Mer än att vinna nästa val.
Fredagens intervju i SVT var en orgie i tystnadens politik. Sahlin påpekade att avskaffandet av förmögenhetsskatten är "djupt orättfärdigt". Att det var s som avskaffade arvs- och gåvoskatten slapp hon kommentera. Hon slapp även svara på varför hon inte återinför förmögenhetsskatten. Undanglidande svamlade hon om att det inte blir någon återställare vad gäller förmögenhetsskatten - i alla fall inte en hundraprocentig sådan.
På samma sätt har s hela tiden påstått att jobbskatteavdraget skapar klyftor (som om sådana inte fanns när s regerade) mellan de som jobbar och de som inte jobbar. Men att slopa jobbskatteavdraget står inte på dagordningen vid ett eventuellt maktskifte. Pensionärerna (som knappast var nöjda under förra regeringen) kan nog inte heller vänta sig någon generell skattesänkning, trots att allt prat från s om "straffskatt på pensionärer".
Listan över frågor där s kritiserar regeringen för att sedan göra ungefär likadant kan göras längre. Enligt Mona Sahlin gör s det av omtanke; för att det inte ska bli för rörigt för väljarna varje gång Sverige byter regering.
Men det handlar nog om rädsla. Sahlin vet att när hon sätter ned foten kommer det hon säger att dissekeras på samma sätt som s dissekerar allt regeringen säger och gör. När det sker är det inte säkert att opinionen är lika välvillig. Oavsett varför hon väntar med besked till väljarna är det oansvarigt - och inte särskilt klädsamt för ett parti som gärna ser sig som ett statsbärande sådant.