Att ensamstående föräldrar ska få någon hundralapp extra per månad i underhållsstöd verkar rimligt. Det rör sig om en ekonomiskt svag grupp. Även om många ensamstående föräldrar är kvinnor, gäller förslaget givetvis även män. Utmärkt - och jämställt.
Sahlins övriga jämställdhetsförslag var av mer tveksamt värde.
Redan i analysen brister det. Sahlin har tagit över den bild som Lars Ohly (V) målar upp. Alliansens skattepolitik sägs ha ökat inkomstklyftorna mellan kvinnor och män med 12 800 kronor om året. Det beror naturligtvis inte på någon särskild kvinnoskatt utan på att fler kvinnor än män har låglöneyrken. Att även lågavlönade kvinnor har fått sänkt skatt och mer i plånboken hoppar analysen över.
Men framför allt är det problematiskt att lägga ett könsperspektiv på skattepolitiken. Skatt utgår från inkomst, inte från kön. Att män och kvinnor fördelar sig ojämnt över låg- och höginkomstyrken kan inte utan vidare blandas ihop med skattefrågor. Ser man de rödgrönas skattepolitik ur samma perspektiv så blir en skattehöjning för höginkomsttagare en mansskatt - ren könsdiskriminering, med andra ord. Det visar hur fel det leder om man börjar se skatter främst ur ett genusperspektiv.
Några av Sahlins punkter för jämställdhet var tämligen vaga. Hon vill motverka den könsuppdelade arbetsmarknaden, höja lönerna för kvinnor i offentlig sektor och lovade lika lön för lika arbete under en S-ledd regering. Men det är först när Sahlin omsätter dessa välklingande ord i konkreta åtgärder, som det går att ta ställning till hennes politik. Ingen är rimligtvis emot lika lön för lika arbete, frågan är bara hur det ska uppnås.
På tre punkter kom Sahlin så nära att formulera löften som hon rimligtvis vågar innan S-kongressen och de två samarbetspartierna sagt sitt. Hon vill se lagstiftning om rätt till heltid. Kvotering ska vara modellen både för föräldraförsäkringen och för andelen kvinnor i bolagsstyrelser.
Det ser ut att bli en rejäl vänstersväng för S i dessa frågor. Därmed blir det tydligare vad en socialdemokratisk jämställdhetspolitik har för baksidor: Minskad valfrihet för individen, minskad flexibilitet på arbetsmarknaden och en uppenbar risk för att nya orättvisor skapas genom ökad reglering.
En liberal jämställdhetspolitik bör i stället stärka allas lika möjligheter och öka valfriheten för både kvinnor och män. Visst vore det bra om pappor tog ut hälften av föräldradagarna och hälften av alla styrelseledamöter vore kvinnor. Men framtvingad jämställdhet är allt annat än oproblematisk.
Därför vore det välkommet om statsminister Fredrik Reinfeldt ger Sahlin svar på tal när han sommartalar i Vaxholm på lördag. Jämställdhet bör handla om frihet, inte om ökat statligt tvång - och det förtjänar att sägas.