Men nu höjs flera röster för regeringens linje att den svenska styrkan ska stanna. Senast i raden är den förre socialdemokratiske jämställdhetsministern Jens Orback. Han går därmed emot sitt partis överenskommelse med Vänster- och Miljöpartiet och även tunga namn som Thage G Peterson och Pierre Schori, som ställt sig bakom ett hemtagande av Afghanistanstyrkan.
Med tanke på Orbacks nuvarande tjänst som generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center är han uttalande särskilt uppseendeväckande - Schori har deklarerat att den svenska närvaron under Natobefäl i krigets Afghanistan är ett brott mot Palmes uppslutning kring FN och Sveriges alliansfrihet. Orback menar att mycket vatten har runnit under broarna sedan Palmes bortgång och Socialdemokraterna måste anpassa sig till hur världen ser ut 2010. I en värld där talibanerna behandlar kvinnor och oliktänkande som avskrap kan Sverige inte bara stå och titta på bakom en neutral mur. Det är modigt sagt av Orback, men inte mindre klartänkt för det.
Förhoppningsvis lyssnar Mona Sahlin till Orback och andra förnuftiga röster som talar mot ett slutdatum för svensk militär närvaro i Afghanistan. Resonemangen finns inom socialdemokratin, det vet vi. Så sent som i slutet av juli i samband med sitt besök i landet ansåg Sahlin att det var meningslöst att tala i de termerna. "Insatserna här handlar inte om när vi ska åka hem eller inte utan om säkerhetssituationen här, antiterroristarbetet och civilsamhället. Det är det som ska vara grunden för när vi bestämmer att vi kan lämna över och börja fasa ut trupperna", sa S-ledaren (DN 28/7). Mer överens med utrikesminister Carl Bildt kunde hon knappast vara - då.
Därför är det inte konstigt att många höjde på ögonbrynen när Sahlins kovändning och stora eftergift till Lars Ohly kungjordes en månad senare. Enligt den rödgröna överenskommelsen har den militära strategin misslyckats och tillbakadragandet ska påbörjas redan nästa år för att avslutas senast under det första halvåret 2013. Sverige bör därefter enbart bidra med bistånds- och civila insatser.
Det är en undfallande inställning. De civila insatserna är självskrivna, men om inte Sverige deltar också militärt förlorar vi alla möjligheter till påverkan och får helt förlita oss på andra att skydda biståndsarbetarna. Ett tillbakadragande nu sänder dessutom en tydlig signal till talibanerna: Vi ger upp. Är det att ställa upp för det afghanska folket?
Argumenten borde vara tillräckliga för att få över Socialdemokraterna på alliansens linje. Sahlin behöver inte längre bekymra sig för Ohlys åsikt i frågan utan kan återgå till en mer pragmatisk ståndpunkt.