Med ledigheten ökar risken att utsättas för våld i nära relationer bland dem som lever i destruktiva förhållanden. Därför är reportern Frida Anderssons reportage "Våldet tar inte semester" (sida X) i dagens Corren om kvinnojourer angeläget för att föra upp frågan. Som medmänniskor har vi en skyldighet att om möjligt ingripa, anmäla och vittna.
Kvinnovåld innebär ofta en kvardröjande hotbild. Att lämna ett destruktivt förhållande är inte detsamma som att lämna problemen bakom sig. Skyddsbehövande kvinnor och barn måste kunna räkna med det stöd de behöver från samhället. Här fyller landets kvinnojourer en viktig roll.
Ett växande hot mot kvinnofriden i Sverige utgörs av så kallad fruimport. Det handlar inte minst om invandrarmän som använder vår möjlighet till anhöriginvandring för att hämta kvinnor från sina gamla hemländer till Sverige och sedan utnyttja dem här.
"Fruimporterade kvinnor som inte kan språket, sina rättigheter eller har några vänner i Sverige är svåra att nå. De är ofta inte medvetna om att de inte behöver leva ett sådant icke jämställt liv som de ibland gör här", säger Marie Pettersson, föreståndare på kvinnojouren Ellinor i Linköping, och fortsätter: "Men det är ibland därför männen vill att de ska komma hit. (?) Har man utsatt en kvinna borde man inte få hämta hem fler kvinnor", tycker hon, och efterfrågar lagändringar.
Mycket finns kvar att göra för att förbättra villkoren för landets hårt arbetande kvinnojourer. Dålig ekonomi och brist på personal gör det svårt att bedriva verksamheten på ett säkert sätt enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Och eftersom det bara finns rekommendationer från Socialstyrelsen att utgå ifrån, är det svårt att få pengar från kommunen för att installera säkerhetsdörrar, larm, korrekta dokumentskåp och annan säkerhetsanordning nödvändig på skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och barn.
Den svenska traditionen av kvinnofrid är lång och går tillbaka ända till statsmannen Birger jarl och sedermera Alsnö stadga från år 1280 på Magnus Ladulås regeringstid. Då var straffet döden eller dyra böter.
I dag är straffen lättare. Men begreppet kvinnofrid, jämte hemfrid, lever kvar än i dag i svensk lagstiftning, varav det senare i dag dessutom utgör del i Sveriges grundlag genom regeringsformen.
Ingen ska behöva bli utsatt för våld, hot eller kränkningar och leva i ofrihet i Sverige. Att så fortfarande sker är ett av våra största samhällsproblem. Vålds- och sexualbrott måste straffas hårdare. Därutöver är det uppenbart att vi måste diskutera mer om varför brott fortfarande sker, hur vi kan förhindra det och hur vi bäst skyddar dem som drabbats.
Ett fullgott rättssamhälle ska kunna garantera skyddsbehövande brottsoffers personliga säkerhet. Inte minst kvinnors och barns. Det måste vara en av samhällets allra högsta prioriteringar.