Det råder brist på kvinnor i svenska bolagstoppar. Problemet är sedan länge identifierat, men lösningen långt ifrån enkel.
År 2008 satt män på 81,7 procent av stolarna i privata bolagsstyrelser. I de offentliga är siffrorna betydligt jämnare: 51-49 till männens fördel. Den förra socialdemokratiska regeringens hot om kvotering 2002 ledde till en nära fördubbling av kvinnorepresentationen i börsbolagens styrelser: Från 6,1 till 11,6 procent. Fram till 2006 steg siffran kontinuerligt fastän tempot minskade, därefter har andelen kvinnor i styrelserna i stort sett legat konstant på lite drygt 18 procent.
Försök görs dock att förändra situationen. Flera utvecklings- och mentorsprogram specialdesignade för kvinnor har utformats. I går lanserade dessutom regeringen ett styrelseprogram för kvinnor: Styrelsekraft. Detta för att regeringen "anser att det är angeläget att öka andelen kvinnor på chefspositioner och i styrelser" inte främst för jämställdhetens utan för tillväxtens skull. "Egentligen krävs bara sunt förnuft för att förstå det", resonerar Maud Olofsson.
Programmet riktar sig till en liten grupp kvinnor (200 har regeringen tänkt sig) som redan har ledande befattningar inom affärsvärlden. Elitsatsningen kanske sticker i ögonen på en del. Vissa menar att det är viktigt att satsa på en bred bas av kvinnor som vill och vågar sträva mot bolagstopparna.
Men problemet ligger inte i första hand i kvinnors grad av utbildning eller kompetens. Kvinnor har generellt sett de högsta betygen och tar ut majoriteten av högskoleexamina. Ändå får (några få) män de högsta positionerna. En del av förklaringen ligger i att många av Sveriges stora bolag är teknik- och ingenjörscentrerade och inom dessa områden är männen fortfarande överrepresenterade. Fler kvinnor borde lockas och söka till sådana utbildningar.
Logiken i regeringens satsning på få kvinnor återfinns i det svenska styrelseklimatet. Bolagstopparna utgörs till stor del av några få ledamöter som sitter i flera företagsledningar samtidigt. På grund av det elitistiska utformandet är arbetsbelastningen på dessa "styrelseproffs" förstås stor och kräver mycket tid. Tid borta från hem och familj. Tid som kvinnor ofta inte tar sig.
Ett exempel dock Pernilla Ström som sitter i fem, snart sex, styrelser bland andra Bonnier och Kapp-Ahl. Hon säger till Dagens Industri att har man som kvinna väl kommit in i en styrelse, och sköter sitt arbete på ett bra sätt, erbjuds man ofta fler uppdrag. Snöbollseffekten, alltså.
Det är inte fel av regeringen och andra att lansera styrelseprogram för kvinnor. Det är viktigt med goda exempel och en diskussion kring problemet. Sedan kan eller bör inte regeringen vare sig tvinga kvinnor att anta uppdrag eller forcera in dem i styrelserna via kvotering. Förhoppningsvis räcker det att skapa möjligheter för kvinnor och styrelser att självmant ta steget. För det är inte bara erbjudanden som saknas utan ofta viljan att säga ja.
Citat: "Det är inte bara erbjudanden saknas utan ofta viljan att säga ja."