Läktarvåld, supporterbråk och huliganism är olika benämningar för samma problem. Ordningsstörningar i samband med idrott är vad Brottsförebyggande rådet, Brå, väljer att kalla fenomenet i en ny rapport.
Bakgrunden till rapporten är ett regeringsuppdrag att ta fram kunskap om läktarvåldet och föreslå åtgärder.
Läktarvåldet förknippas främst med fotboll och i synnerhet med Stockholmsderbyn. Men tyvärr finns det tecken som tyder på att våldet sprider sig till andra sporter. Även Linköping har sett sammandrabbningar mellan supportrar i samband med LHC:s matcher.
Problemet med läktarvåld är därför aktuellt inför elitseriesäsongen som drar igång denna vecka, förhoppningsvis med en lugn hemmamatch för LHC på torsdag.
Brås rapport diskuterar ett brett spektrum av ordningsstörningar, från trafikstörningar i samband med matcher till uppgjorda firmafighter som varken i tid eller rum sker i anslutning till matcherna. Problemet rör också ett brett spektrum av supportrar, från vanliga, men stökiga, unga killar - till förhärdade våldsutövare med en lång bakgrund av kriminalitet.
Det räcker givetvis inte med en typ av åtgärder för att komma till rätta med alla typer av bråk som har med idrottsevenemang att göra. Brå diskuterar sociala åtgärder, exempelvis att klubbarna blir bättre på att odla den positiva supporterkulturen. En annan väg att gå är att polis, klubbar och ordningsvakter blir bättre på att hantera de situationer som uppstår i samband med stora matcher.
Brå tar också upp möjligheten att skapa nya förbud och straff för att komma åt våldet. Dessutom vill man se punktinsatser mot de kriminellt belastade "värstingarna" bland supportrarna, för att spräcka de så kallade firmorna.
Säkert behövs åtgärder på alla dessa områden.
Huvudpunkten i Brås förslag är dock en nationell handlingsplan mot huliganismen. Regeringen bör utse en huvudman som samordnar polisen, räddningstjänsten, socialtjänsten, fotbollsklubbarna och arenaägarna.
Det är en rimlig slutsats. Som Brå visar i sin rapport saknas inte möjliga vägar att motarbeta våldet och ordningsstörningarna. Problemet i dag tycks vara att ingen av parterna tar ett tillräckligt stort ansvar.
En väsentlig fråga i sammanhanget är: Vem ska betala för läktarvåldet? Polisens säkerhetspådrag vid så kallade högriskmatcher kostar skattebetalarna stora pengar.
Om en del av den kostnaden lades på klubbarna kan man kanske hoppas att de skulle sporras att arbeta ännu mer målmedvetet för att främja den positiva supporterkulturen och förebygga våldet.
Skillnaden mellan karneval och huliganism är hårfin, skriver en av forskarna som citeras i rapporten. Och så kan det naturligtvis vara när allt står på spel och känslorna kokar.
Just därför behöver klubbarna bli allt mer aktiva medskapare i supporterkulturen och tala om exakt var gränsen går och vilka beteenden som inte tolereras.