Så är det i alla fall på pappret. I verkligheten har det blivit allt svårare för journalister att beskriva barnens värld och låta dem komma till tals. Staketen runt barnen blir allt högre.
I början av varje läsår på grundskolorna i Linköping delas en blankett ut. Här kan föräldrarna göra en rad val som handlar om barnens exponering i medierna. Man kan välja att låta barnet vara med i alla sammanhang det själv vill, man kan utesluta nätpublicering, namnpublicering eller helt enkelt se till att barnet aldrig kommer i kontakt med journalister.
När vi på Corren vill göra ett reportage som berör barn är det naturligt att söka dem där de finns, i första hand i skolan. Inför ett besök begär vi tillstånd av rektor. Det är rimligt, skolan är inte allmän plats. När vårt team kommer blir det ofta stökigt; att hålla reda på vilka som får vara med på bild, vilka som får uttala sig och vilka som får vara med på nätet kan vara nog så svårt.
Men det är inte journalisternas arbetsmiljö som är den principiellt intressanta frågan. Det är i stället att skolan byggt upp ett system som utestänger en stor del av barnen från möjligheten att göra sin röst hörd. Ingen vet hur många det handlar om, men de reportrar jag talat med uppskattar att det rör sig om hälften.
Jag förstår skolan. De vill skydda de barn som har särskilda behov, till exempel lever under skyddad identitet. Men det är trots allt mycket få.
Jag förstår också föräldrarna som får en sådan blankett i handen. Rädslan för pedofiler eller att annat ont ska drabba ens barn gör det så lätt att kryssa i nej-rutorna. Även om risken är mycket liten. Misstro mot medierna ingår säkert också som en ingrediens i beslutet. Better safe than sorry.
Det är här det blir ett samhällsproblem.
Efter de stora, dramatiska händelserna startar alltid en diskussion om samhällets öppenhet. Så var det efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Och så var det efter självmordsbombaren som sprängde sig till döds i julhandeln i Stockholm. Men efter några dagar upphör debatten och allt fortsätter som förut.
Eller åtminstone nästan. För samhället sluter sig inte genom ett stort beslut i riksdagen. Det slutna samhället kommer trippande på lätta fötter, ett litet beslut här och en förändrad vana där. Som när barnen stilla och i tysthet lyfts bort från den offentliga arena som är samhällets blodomlopp.
Till Linköpings föräldrar vill jag säga:
Nästa gång du får den där blanketten, fundera en stund på vilket samhälle du vill ha. Innan du börjar kryssa.