Regnbågsalliansen i Åtvidaberg splittrades; sjönk som koppar i Bysjöns blånande vatten. Först hoppade centern av, sen moderaterna och Rotpartiet. Konflikter och motsättningar fortsätter att prägla politiken. Det ena försöket efter det andra att svarva till en regeringsduglig och uthållig majoritet stupar på interna motsättningar. Politiken i Åtvidaberg är rena julafton för en doktorand i statskunskap.
Det paradoxala är att Åtvidaberg är en kommun med goda framtidsmöjligheter. Inflytningen är påfallande hög. Många barnfamiljer attraheras av bland annat små skolor, inspirerande boendemiljö och bedårande natur. Närheten till Linköping är kommunens viktigaste tillväxtfaktor. Å andra sidan står Åtvidaberg inför stora investeringar inom vägar, skolor, reningsverk m m -- på samma gång som kommunen dras med avskräckande höga räntor på befintliga lån. Vidare: Den demografiska strukturen berättar att en allt större andel av verksamhetens pengar måste styras till äldreomsorgen. Politikernas manöverutrymme är begränsat. Så vad göra? Eftersom båda blocken misslyckats var för sig, framstår ett samlingsstyre till valet 2010 som en möjlig och nödvändig framkomstväg.
Det möjliga och nödvändiga lär dock inte bli verklighet. Kommunalpolitiken är mer komplicerad än så. Men vad hindrar att socialdemokraterna och moderaterna tillsammans försöker yxa till en bred och uthållig allians?