I P1 i går morse lät det som att det i princip var klart med en byggstart av Ostlänken inom fem år. Ett par timmar senare, när infrastrukturminister Åsa Torstensson hade presenterat infrastrukturpropositionen, kom saken i en annan dager.
Ostlänken nämns bara i samband med utredningen om höghastighetståg, som presenteras nästa år. Den ska föreslå ett system för höghastighetståg och de sträckor som nämns är bland andra Stockholm-Jönköping-Göteborg, Europa- och Götalandsbanan - där Ostlänken i så fall blir den första etappen. Parallellt med den här utredningen ska regionerna och Banverket göra sina prioriteringar på järnvägsområdet.
Förhoppningsvis kan Ostlänken hävda sig i båda sammanhangen. Men än så länge dröjer de definitiva beskeden.
För Östergötland och Fjärde storstadsregionen är det dåliga nyheter. Ju förr regeringen och ansvariga myndigheter sätter ned foten om den 15 mil långa och dubbelspåriga järnvägen mellan Linköping och Järna desto snabbare kan den byggas. Desto snabbare blir kommunikationerna i länet bättre och banden till den expansiva Mälardalsregionen starkare.
Östergötland behöver Ostlänken för att bli den attraktiva och konkurrenskraftiga region man vill vara. I ett läge när sysselsättningen sjunker är det extra angeläget att lösningen på många av Östergötlands strukturella problem blir verklighet så snart som möjligt.
Just eftersom Ostlänken är så viktig och för att beskeden dröjer måste östgötapolitikerna börja rannsaka sig själva. Vad ska de göra för att Ostlänken ska hamna på regeringens och Banverkets lista över prioriterade projekt?
Dagens strategi - att vänta och hoppas på att staten ska stå för fiolerna samtidigt som riksdagsledamöter från höger till vänster beskyller varandra för att inte göra tillräckligt - leder inte framåt. I alla fall inte i tillräckligt hög hastighet.
Länets borgerliga politiker har ett guldläge när det gäller att sälja in Ostlänken i Rosenbad. Att beskedet än en gång skjuts på framtiden tyder på att detta gyllene läge inte har utnyttjats. Och oppositionens politiker borde, i stället för att rikta udden sina borgerliga kollegor, börja marknadsföra Ostlänken inom sin egen sfär. Opinionsmätningarna pekar ju i riktning mot att oppositionen vinner valet 2010 och får makten över den infrastrukturpolitiska dagordningen.
Samverkan över blockgränserna är den mest effektiva vägen framåt. Samtidigt är det dags att på allvar bredda diskussionen om hur Ostlänken ska finansieras.
Infrastruktur är oerhört dyrt och konkurrensen mellan olika projekt stenhård. För att kunna genomföra fler projekt vill regeringen bredda medfinansieringen och ser nu därför över lagstiftningen. Ett annat alternativ som brukar diskuteras är Offentlig Privat Samverkan (OPS), där staten i praktiken köper järnväg på avbetalning av privata utförare.
Beskeden om Ostlänken har nu dröjt så länge att det inte längre går att föra en seriös debatt utan att argumentera för alternativa finansieringsformer.