Ur en viktig aspekt var det skönt att socialisten François Hollande i våras vann de franska väljarnas gunst. Medan den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy skamlöst fiskande i främlingsfientlighetens mörka vatten och flirtade med Le Pens extremnationalister, stod Hollande som en försvarare av öppenheten och 1789 års universella republikanska ideal. Därför var det även en seger för Frankrikes, och i vid mening liberalismens, humanistiska idéarv när Sarkozy fick respass från Élyséepalatset. Problemet med att Hollande flyttade in handlade om ekonomin. Hans program på detta område var en vänsterpopulistisk soppa av chockhöjda skatter på företag och kapital, sänkt pensionsålder och en allmänt statskramande ovilja till strukturreformer. Och då är Hollande ändå inte någon rigid fransk motsvarighet till Göran Greiders halvmarxistiska testuggare, utan räknas som en tillväxtvänlig pragmatiker i socialistpartiets mittfåra... Det blotta faktum att många franska entreprenörer hotar att lämna landet i protest mot presidentens företagsfientliga politik säger en del om den pragmatismen.
Men Frankrike är, på gott och ont, ett annorlunda land på flera sätt. Kulturellt en nation i yppersta särklass, bärare stolta intellektuella traditioner, med en grandios historia som ständigt gör sig påmind. Fransmännen har välutvecklade böjelser för smak och förfining. Dock har man också en lika välutvecklad tendens till att snobbigt rynka på näsan åt liberalt marknadstänkande. Det gäller oavsett om de politiska sympatierna ligger till höger eller vänster. Istället vurmar man fortfarande för den starka staten. Frågan är hur länge det håller.
Ty Frankrikes ekonomi, världens femte största, är inne i en allvarlig stagnationsfas vilken hotar att övergå i en fullfjädrad kris med dramatiska konsekvenser för det redan mörbultade eurosamarbetet. The Economist beskriver målande den franska situationen som "en tickande bomb i Europas hjärta". Länge har Frankrike kunnat maskera strukturproblemen genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner räntenivåerna, vilket gjorde pengar billiga att låna. Samma fenomen i eurozonen som fick Grekland, Portugal, Spanien och Italien på fall. Där har regeringarna sedan tvingats till en hårdhänt saneringspolitik.
François Hollande har emellertid visat föga tecken på att vilja stämma i bäcken medan tid är, trots att larmklockorna ringer allt högre. Konkurrenskraften är i nedgång, arbetsmarknaden stelbent, mängder av fransmän saknar jobb, tillväxten knappt flämtande, statsskulden är massiv och de offentliga utgifterna motsvarar hela 56 procent av BNP. Frankrike är kort sagt mycket sårbart om investerare och banker börjar tappa förtroendet och räntorna rusar i höjden. Bäva Europa.