Resurser i form av människor och kapital behöver flyttas från icke-fungerande företag till fungerande, annars hindras utvecklingen.
SAS kom till 1946 strax efter andra världskriget för att erbjuda flygningar över Atlanten från Skandinavien. Köpenhamn blev det naturliga navet där passagerarna från Norge, Sverige och Danmark samlades ihop inför överflygningen över Atlanten. Det fanns en systemlogik i att atlantflygningarna utgick från Köpenhamn eftersom dåtidens flygplan helt enkelt inte hade räckvidd nog att flyga över Atlanten non-stop. I början var rutten från svensk mark Stockholm–Köpenhamn, Köpenhamn–Prestwick (söder om Glasgow i Skotland), Prestwick–Newfounland (i västra Kanada), Newfoundland–New York. Resan tog ett helt dygn med den första DC-4:an.
Sedan 50 år har passagerarplanen en räckvidd tillräcklig för atlantflygningar non-stop. SAS-konstruktionen med Köpenhamn som nav i en värld där alla vill ha direktflighter har utvecklats till inget annat än en norsk-svensk subvention av danska direktförbindelser ut i världen. Strukturreformer har också alltid motverkats mest av danskarna.
Nationalekonomen Mattias Lundbäck beskrev problemet på följande sätt:
"Systemeffekten av de nordiska staternas stöd till SAS är att skandinaviska flygbolag får en svagare konkurrenssituation än förutan stödet. Om SAS fått gå i konkurs skulle Norwegian sannolikt tagit över och blivit en av de största internationella spelarna. Nu finns risk för att expansionen avstannar innan Norwegian fått riktig luft under vingarna."
Fredrik Y. Törn