Men FN-insatser är inte alltid är att föredra framför Natoledda insatser när det kommer till fredsfrämjande ändamål. Ett exempel är FN-insatsen i Kongo som kritiserats för korruption och sexuellt utnyttjande av lokalbefolkningen. Man kan också fråga sig hur bra det operativa samarbetet mellan den indiska FN-styrkan i Norra Kivu och den Pakistanska FN-styrkan i södra Kivu fungerar, med tanke på de bägge ländernas inbördes förhållanden. I jämförelse med Kongoinstatsen är Afghanistankriget att betrakta som ett under av effektivitet. Flera av kritikerna av dagens Afghanistaninsats var lika högljudda motståndare mot Natoinblandningen på Balkan på 90-talet. De borde ta lärdom av historien.
Schori menar också i sin debattartikel att den militära närvaron försvårar biståndsarbetet, och stödjer sig på uppgifter från Svenska Afghanistankommittén som verkat i landet i 30 år. Det besynnerliga med detta är emellertid att SAK:s ordförande Ann Wilkens så sent som i juli i år uttalade i TV4 att ett trupptillbakadragande vore förödande för biståndsarbetet och att den nuvarande afghanska regeringen inte ensam skulle kunna upprätthålla de mänskliga rättigheterna.
Ohly och Schori låter sina respektive ideologiska kartor styra istället för den verklighet de har att navigera i. För Ohlys del handlar det om den dogmatiska antiamerikanism och allmänna motvilja mot västvärlden som varit Vänsterpartiets adelsmärke alltsedan de fortfarande kallade sig kommunister och samarbetade med Sovjetunionen. För Schori är det arvet efter Olof Palme och Dag Hammarsköld och deras övertro på FN:s potential att frälsa världen från förtryck och konflikter. Men ett världssamfund där skurkstater har samma inflytande som demokratier blir gärna tandlöst i sin strävan att slå vakt om de mänskliga rättigheterna.
Sverige, och andra västmakter, bör inte sätta en bortre tidsgräns för den militära insatsen. Först när talibanerna är fördrivna och en stabil afghansk regering är på plats har man säkrat de framsteg som Ohly och Schori blundar för: idag 6 miljoner afghanska barn av bägge könen i skola, jämfört med 900 000 tidigare. Idag har 85 procent av den afghanska befolkningen tillgång till någon form av sjukvård, mot endast 9 procent före 2001. Den utvecklingen vill Schori och Ohly rulla tillbaka genom att lämna afghanerna i talibanernas händer.