Mätning efter mätning visar att SD tar sig in i riksdagen nästa höst. Just nu har vänsterblocket egen majoritet i flera undersökningar, men styrkeförhållandena brukar jämna ut sig i valrörelsen.
Martin Peterson, docent i filosofi, har ett förslag (SvD Brännpunkt 29/12) om hur SD ska tacklas om partiet kommer in i riksdagen. För varje SD-mandat avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till partiernas storlek. Detta "anti-parti" röstar sedan emot samtliga SD-förslag. Styrkeförhållandet mellan de etablerade partierna skulle därmed förbli orubbat.
Men även ett parti som inte sitter i regeringen kan få inflytande. Ny demokrati hade i början av 90-talet den vågmästarroll som många fruktar att SD ska få. Det gäller därför att till varje pris undvika att SD kan utöva politisk utpressning.
Peterson beskriver en situation där båda blocken får strax under 50 procent, samtidigt som SD klarar fyraprocentsspärren. En statsminister kan i ett sådant läge frestas att lägga fram förslag som ligger SD varmt om hjärtat i utbyte mot fortsatt passivt stöd. Ett sådant parlamentariskt läge kan bli svårhanterligt. Inte minst när det gäller att driva igenom impopulära men nödvändiga reformer. Det är till exempel långt ifrån säkert att regeringen hade fått igenom förändringarna i sjukförsäkringen med ett ärkepopulistiskt parti som SD som vågmästare. Troligtvis skulle regeringen ha behövt förhandla över blockgränsen. Positivt hade dock varit att oppositionen hade tvingats bidra konstruktivt, i stället för att gömma sin politik bakom osaklig kritik.
SD är inte ett parti som alla andra, utan bygger sin politik på fördomar om invandring och invandrare och saknar till skillnad från andra partier en humanistisk grundsyn. Det finns alltså sakliga skäl att särbehandla SD. Men skulle man tillämpa Petersons kvittningsmodell är man tillbaka i att tiga ihjäl partiet.
Att kvitta ut en hel partigrupp, på samma sätt som frånvarande riksdagsledamöter, är ett fåfängt försök att hitta en teknisk lösning på ett politiskt problem. Ett anti-parti skulle förmodligen bara öka sympatierna för SD, uppfattas som orent spel och slå tillbaka mot de sammansvurna. Om SD skulle svara med att hemlighålla sin ståndpunkt inför omröstningarna hindrar det också diskussionen i sakfrågorna.
En ny alliansregering utan egen majoritet bör inte regera med passivt stöd av SD. I stället bör den göra upp, antingen med Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. Även om det inte är direkt odemokratiskt att bilda ett anti-parti så strider metoden mot grundläggande parlamentariska principer. Av den anledningen är det enda rimliga sättet att neutralisera ett SD i vågmästarposition att samarbeta över blockgränserna.