Musik och politik har alltid hört ihop. Eurovision song contest (ESC) är inget undantag, även om uppenbara politiska budskap inte tolereras. Ett tydligt exempel är Georgiens bidrag 2009 We don’t wanna put in. Låten tolkades som ett utspel mot den ryske presidenten Vladimir Putin och diskvalificerades från tävlingen - som ägde rum i Moskva. Ändå var det ursprungliga syftet med ESC i allra högsta grad politiskt! Idén, som kläcktes 1955 i ett krigssöndrat Europa, var en förenande internationell musiktävling. Året därpå hölls den första upplagan av ESC.
Sedan dess har tävlingen svällt (från sju deltagare 1956 till årets 39 länder). Scenframträdandena, som blir mer spektakulära för varje år, måste nu delas upp på två semifinaler och en final. Det ställer stora krav på värdlandet, inte minst ekonomiskt. I år har flera länder faktiskt dragit sig ur tävlingen av pengaskäl. Deltagaravgiften på cirka 1 miljon kronor är bara en spottstyver i jämförelse med vad det kostar den vinnande nation som åker på att arrangera tävlingen året därpå.
I år försöker Sverige, anordnare av ESC för femte gången, vända trenden och ta tillbaka tävlingen till dess ursprung. I det arbetet spelar värdstaden Malmö en viktig symbolisk roll, som mångkulturell stad med länken Öresundsbron till kontinenten. Årets slogan lyder We are one! och den färgglada fjärilen i loggan syftar på fjärilseffekten; att stora förändringar börjar i det lilla.
Inget fel med värdesymbolik, tvärtom. Det faktum att Sverige har minskat ESC-budgeten och valt bort Stockholm till förmån för trean Malmö som värd kan också tolkas som en solidarisk gest mot övriga länder: Det är inte pengarna som räknas, utan känslan av gemenskap.
Dock bör ett litet cyniskt finger höjas: ESC är en cirkus som snabbt lämnar stan. De anförda värderingarna är viktiga och fina på alla sätt och vis, men ESC erbjuder knappast arenan där de blir till verklighet. Det gjorde inte minst Azerbajdzjan oss plågsamt påminda om förra året.
Maria Björk Hummelgren