Håller språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson på att göra miljöpartiet till hantlangare åt Göran Persson? Det hävdar förre språkröret Birger Schlaug i en artikel på DN Debatt. Schlaug tycker sig se ett svek mot miljöpartiets idéer eftersom partiet närmar sig den politiska mitten.
Partiets ledare lockas av ministertaburetter, tror Schlaug. Snarare ligger Erikssons och Wetterstrands politiska agerande i linje med en av miljöpartiets senaste valaffischer Höger eller vänster, varför inte rakt fram?. De bägge språkrören kom ju snuddande nära en politisk regeringssamverkan med borgerliga partier efter det förra valet. Genom att hålla sig i den politiska mitten får de nuvarande språkrören ett större faktiskt inflytande på de politiska besluten. Det är bra att miljöpartiet vänjer sig vid att arbeta tillsammans med de andra riskdagspartierna. När partiet agerar seriöst och visar att det förstår politikens villkor ökar medborgarnas förtroende, även om det ibland innebär politiska kompromisser. Schlaug tror att det sker en anpassning till socialdemokratin. I själva verket förefaller det vara en anpassning till rikspolitikens villkor.
Schlaug har emellertid en poäng. Miljöpartiet kan inte tillåta sig att bli för utslätat och profillöst eftersom det ligger nära fyraprocentsgränsen. Schlaug tillhör det gamla gardet som kämpade för att partiet skulle komma in i riksdagen och fruktar naturligtvis att det ska falla ur. Men den nuvarande ledningen förefaller inte snegla lika nervöst på spärren till riksdagen, utan har satt upp nya mål och vill gå vidare från riskdagsmandat till regeringsställning.
Att sitta i regeringen är den självklara målsättningen för alla partier. Först då kan man börja genomföra sitt politiska program med kraft. Ur det perspektivet är språkrörens agerande rimligt. Om Schlaug önskar benhård principfasthet, att partiet ska stå ovanför de dagspolitiska frågorna, är han fel ute. Få är intresserade enbart av miljön. Schlaug förefaller nostalgiskt drömma om ett miljöparti som leds av en rigid politisk kärna som anser att det viktiga är att ha rätt, inte ta politiskt ansvar.
De nuvarande språkrörens agerande visar, till skillnad från Schlaugs hållning, en väg framåt, en väg där miljöfrågorna får en naturlig plats i den politiska vardagen Schlaug står vid vägs ände medan Eriksson och Wetterstrand planerar för framtiden. Det är bra. Inte minst ökar det partiets möjligheter till nya samarbetspartners efter valet 2006.