Gudrun Schymans avhopp kan ha varit den sista spiken i vänsterpartiets kista. Den förra partiledarens brytning med vänstern är i varje fall en symboliskt passande avslutning på vad som varit en katastrofal politisk höst för det kommunistiska partiet. Men det som nu väntar vänsterpartiet är ännu värre, politisk permafrost, en utomparlamentarisk tillvaro.
Gudrun Schyman har gett Lars Ohly dödskyssen.
Det var de kvinnliga väljarna som bar fram vänstern till dess rekordnivåer. Dessa väljare lockades till vänstern under Schymans tio framgångsrika år som partiledare. Framför allt var det missnöjda, socialdemokratiska kvinnor, anställda i offentlig sektor, som såg Schyman som ett hopp.
I historiens backljus kommer åren med Schyman att framstå som en parentes i vänsterpartiets nu tynande liv.
Gudrun Schyman tog över efter en kommunist-Lars och hon ersattes med en annan kommunist-Lars. På ett närmast spektakulärt sett har Lars Ohly under sin korta tid som partiledare lyckats misshushålla med och slutligen fullständigt förskingra det arv som Schyman hade lämnat över.
Vi kan räkna med att det med allra största sannolikhet kommer att bildas ett feministiskt parti inom det närmaste halvåret. Och det i sin tur kommer att få fatala konsekvenser för vänsterpartiet.
Opinionsstödet för Ohlys kommunister har redan rasat. Troligen har flertalet flyktade vänsterväljare återvänt till socialdemokraterna, medan några lär ha gått till miljöpartiet. Med ett feministiskt parti får dessa väljare, liksom de som ännu dröjer sig kvar i vänsterpartiet, ett fräscht och ett ideologiskt mer passande alternativ. Det är inget orimligt antagande att många av de kvinnor som Schyman lockade till vänsterpartiet också kommer att följa henne till det nya kvinnopartiet.
Sett med borgerliga ögon kan Gudrun Schymans avhopp från vänstern och planerna på att bilda ett feministiskt parti endast välkomnas. Detta parti kommer att öka kannibalismen på vänsterkanten, och därmed underminera Göran Perssons regeringsunderlag. Framför allt kommer feministerna att förpassa kommunisterna ur riksdagen. Det är i själva verket detta som lovar att bli kvinnopartiets historiska mission, nedmonteringen av hoppet om proletariatets diktatur, snarare än en mestadels fiktiv "patriarkal maktordning".
Kanske kommer Gudrun Schyman därmed att gå till historien som den som gjorde slut på kommunismen i Sverige. Det Schyman nu gör är i alla händelser en logisk fortsättning på hennes agerande som vänsterledare.
Schyman gav vänstern en ny icke-kommunistisk image. Feminism och miljöfrågor fick en framträdande plats. Det som följt efter hennes tid har visat att förändringen aldrig gick på djupet, att den stannade vid utanverket. Schyman rådde inte på den dominerande kommunistiska tankestrukturen. Sannolikt sträckte sig heller inte hennes avsikter så långt. Med sin feministiska kamp fullföljer hon hur som helst den uppgift som hon lämnade oavslutad som vänsterledare.
Det är verkligen ironiskt att den politiker som en gång lyfte vänsterpartiet till historiska rekordsiffror kanske kommer att visa sig bli den som sänker vänsterpartiet under fyraprocentsspärren.
Från ett borgerligt perspektiv finns det naturligtvis ingen anledning att beklaga en sådan politisk renhållning. Tvärtom skall man hoppas att planerna på att bilda ett feministparti förverkligas och att Gudrun Schyman ställer sig i spetsen för ett sådant parti.