FP:s partistyrelse ville ha en sådan obligatorisk kurs, men landsmötet röstade nej. Det är i sig inget underligt - partistyrelser blir överkörda ibland, och det finns goda argument både för och emot medborgarskapskurser. Men enligt medierapporteringen var det SD-argumentet - att medborgarskapskurs låter alltför mycket som en SD-idé - som avgjorde saken.
Det är inte bra.
Riksdagspartierna bakbinder sig själva om de låter SD-rädslan avgöra vilken politik de ska bedriva. Dessutom finns risken att SD börjar utnyttja läget för att få igenom sin politik. Om SD börjar använda "tvärtom-pedagogik", populär bland föräldrar till trotsiga treåringar, kan det få oanade konsekvenser.
Ta till exempel den heta frågan om kvoterad föräldraförsäkring. SD är motståndare till sådan kvotering, men med tvärtompedagogik skulle de i stället kräva kvotering, med några generaliserande argument om att invandrare inte ställer upp på "svensk jämställdhet". Om andra partier då drar tillbaka sina krav om kvoterad föräldraförsäkring - för att de inte vill låta som SD - har SD vunnit en politisk stridsfråga utan att ens sitta i riksdagen.
Därför är FP:s diskussion om medborgarskapskurser oroande.
Men medborgarskapskurser är även utan SD-rädsla en knepig fråga. Å ena sidan ska statlig uppfostran alltid ifrågasättas och undvikas, och idén att invandrare ska skriva på ett papper om att följa svenska lagar som inga infödda svenskar skriver under är befängd. Å andra sidan har Nyamko Sabuni en poäng när hon påpekar att Sverige i vissa fall är extremt, till exempel att självförverkligande går före familjen, och att nya medborgare bör få en möjlighet att reflektera över detta. Ingen tycker att det är rasistiskt att fackklubbarna på Volvo PV nu ska lära sig mer om kinesisk affärskultur för att undvika onödiga klavertramp i kontakterna med den eventuella köparen Geely. Kanske bör en medborgarskapskurs ses på samma sätt.
Att FP:s partistyrelse fick nej om obligatoriska medborgarskapskurser kan ha det goda med sig att de jobbar fram något som är praktiskt inriktat och inte uppfostrande. Men det är oroväckande att landsmötets beslut inte handlade om sakargumenten för och emot förslaget, utan om rädslan att låta som SD.
I övrigt gick landsmötet mestadels partistyrelsens väg. Kvoteringsfeministerna fick inte igenom fler pappamånader, marknadsliberalerna fick inte avskaffa turordningsreglerna. I stället blev det mer jämställdhetsbonus och marginell uppmjukning av las. Men landsmötet sade nej till partistyrelsens förslag att avskaffa livstidsstraffet. Föreställningen att FP-ledningen alltid driver en hårdare linje än vad medlemmarna vill ha stämmer uppenbarligen inte.