Efter förra veckans förlösande överenskommelse om energipolitiken har de två blocken inom svensk politik låsts än mer.
Centerpartiet har, trots att Maud Olofsson envetet hävdar att partiets inställning till kärnkraft inte har ändrats, faktiskt accepterat att den står för en viktig del av Sveriges energiförsörjning varför viss nyinvestering kan bli nödvändig.
Mona Sahlin har på sitt vis - att släpa med sig Vänster- och Miljöpartiet till förhandlingsbordet - sett till att bredda avståndet till det borgerliga blocket. Socialdemokraternas samarbetspartier kommer inte att nå samma kloka insikt som Centern, men det borde inte ha hindrat Sahlin från att göra det. Det är bra med tydliga alternativ inom politiken. Men i vissa frågor, som energin, vore en blocköverskridande överenskommelse att föredra.
Några som gläds åt att vänster- och högerblocken stakar ut sina revir ytterligare är Sverigedemokraterna. Deras partiledare Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel i Expressen (5/2) att blockpolitiken utkristalliserar SD som ett tredje alternativ i valet 2010. Åkesson vill få det till att hans parti utgör ett eget block att jämföra med de andra två som är "extremt lika varandra". Ändå är gränserna dem emellan mer cementerade än någonsin - vilket ökar chanserna till inflytande för SD, argumenterar Åkesson.
SD-ledarens självförtroende är inte att ta miste på. Lyckligtvis har han inte tillräckliga belägg för sina påståenden. SD kan på intet sätt sägas utgöra ett eget block inom svensk politik. Det räcker nämligen inte att vara beredd att fälla såväl en vänster- som en högerinriktad minoritetsregering. Åkesson representerar ett missnöjesparti med en universallösning på alla problem. Det duger knappast till att vara ett fullvärdigt parti, och definitivt inte ett acceptabelt blockalternativ.
Å andra sidan bör SD:s högtflygande planer inte viftas bort som obetydliga. Skulle partiet lyckas i vårens EU-val, vilket det har ambitionen att göra, får de tillskott i såväl kassa som motivation. Men även om SD lyckas knipa någon plats i EU-parlamentet är risken för att de gör det i riksdagen inte lika stor. Skulle det ändå ske och svenska riksdagsmandat går till ett främlingsfientligt parti har övriga partier ett gemensamt problem.
Beakta ett dödläge där inget av blocken får egen majoritet och SD sitter i mitten av gungställningen berett att sälja sin vikt till högstbjudande. Det är en mardrömssituation för båda statsministerkandidaterna. Mona Sahlin har uttalat att hon aldrig kommer att söka stöd från SD. Men kommer hon att kunna hålla det löftet om ovanstående situation uppstår? Fredrik Reinfeldt har varit mer försiktig i sina utlåtanden. Han säger sig inte vilja ge SD onödig uppmärksamhet genom att diskutera ett hypotetiskt sakläge.
Första prioritet bör vara att SD inte kommer över fyraprocentspärren. Bästa sättet är att visa hur ihålig partiets argumentation är, särskilt på områden som inte berör deras enda sakfråga.