SCB:s partisympatiundersökning utkommer två gånger per år och brukar kallas opinionsmätningarnas Rolls Royce på grund av det stora antalet personer som medverkar. I den här mätningen är de nästan 6000. Långt fler än i en vanlig opinionsmätning. Det finns alltså all anledning att ta resultatet på stort allvar.
För samtliga partier utom Sverigedemokraterna och Miljöpartiet är undersökningen nedslående läsning. Alla borgerliga partier har en statistiskt säkerställd nedgång sedan valet 2010. Det må vara så att regeringar traditionellt sett brukar ligga under opinionsmässigt mellan valen. Men regeringens problem är större än så eftersom den just nu innehåller två partier som riskerar att åka ut ur riksdagen. Kristdemokraterna är återigen under riksdagsspärren (3,8 %) och Centerpartiet strax ovanför (4,4 %). Dessa två partier måste få ta mer plats, men har till skillnad från Folkpartiet ingen stark huvudfråga att profilera sig med.
Socialdemokraterna har sjunkit kraftigt sedan mätningen i maj, även om man sedan valet 2010 har stigit. Stefan Löfven kan ändå inte vara nöjd med att partiet inte ens når upp till 35 procent (34,8).
Sverigedemokraterna har ökat mest av alla sedan majundersökningen och ligger nu på 7,9 procent. Än så länge verkar inte de senaste veckornas skandaler ha påverkat partiet. Och frågan är om det kommer göra det. Många av dess nya sympatisörer är troligen proteströstare som har låga förväntningar på partiets representanter.
Vissa tyckare vill påstå att Sverigedemokraternas framryckning beror på att invandringsfrågan diskuterades i Agendas partiledardebatt tidigare i höstas. Så är det nog inte. Om tio sakområden ska debatteras är det rimligt att den frågan finns med. Problemet är att när de andra partierna inte diskuterar andra frågor – som av väljarna bedöms som mer angelägna – fyller metadebatten om migration och integration allt utrymme.
Detta kommer fortsätta så länge stiltje råder i svensk politik. Och tyvärr lär det göra det ett bra tag. Både Moderaterna och Socialdemokraterna söker sig mot mitten och försöker övertrumfa varandra inom samma områden. Det gör konfliktytorna färre och skillnaderna mindre. Inom Socialdemokraterna väntar dessutom ett tjuv- och rackarspel de närmaste månaderna inför partikongressen i vår. Då avgörs det om den mittenorientering som Stefan Löfven initierat kommer att få fortsätta. Det är svårt att se att någon ur partiet kommer att vara särskilt aktiv i den externa debatten fram till dess, annat än för intern positionering.
Risken är tyvärr stor att nuvarande trender håller i sig minst fram till sommaren. Om inte stiltjen bryts vill säga.