Vinter-OS 2014 går av stapeln i ryska Sotji vid Svartahavskusten. Det meddelade Internationella olympiska kommittén, IOK, i går.
Det ryska jublet hann knappt tystna innan diskussionen var igång - om det rimliga i att ännu ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter får anordna OS.
Åsikts- och yttrandefriheten stärktes i Ryssland under 90-talet. Och för ryssarna är det i dag självklart att kunna välja politiska företrädare och säga och tycka vad de vill.
Men den demokratiska utvecklingen har stannat av under Vladimir Putins tid vid makten. På vissa områden går den i motsatt riktning.
De fria medierna blir färre och politiska mord är en realitet. Tortyr är inte ovanligt och uppbyggnaden av rättsväsendet går långsamt.
Inte heller Kina är något föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter. Där fängslas, torteras och avrättas oliktänkande.
Ändå hålls sommar-OS nästa år i den kinesiska huvudstaden.
När Peking ansökte om att få bli arrangör framstod OS som oumbärligt för Kinas möjligheter att utvecklas i den riktning omvärlden vill. Och efter IOK:s beslut hoppades många att brotten mot de mänskliga rättigheterna skulle minska.
Men rapporter från olika människorättsorganisationer visar att de kinesiska löftena fortfarande ekar tomma.
Amnesty International skriver i sin senaste rapport att viktiga reformer har gjorts. Bland annat när det gäller dödstraffet. Men de hamnar i skuggan av förtrycket - som ökar.
Amnesty menar att OS-förberedelserna snarare har lett till fler övergrepp.
Det är exempelvis inte ovanligt att kineser tvångsförflyttas på grund av att en arena eller ett hotell ska byggas. Och att de - när de protesterar - tas i förvar eller sätts i husarrest.
Omvärlden måste protestera och sätta press på länder som förvägrar sina medborgare deras fri- och rättigheter.
Att den politiska arenan lämpar sig väl för sådana påtryckningar säger sig självt.
Men tyvärr finns det en ovilja - eller rädsla - bland politiker att markera mot länder som Kina och Ryssland, båda gigantiska marknader, att de behandlar sina medborgare på ett sätt som faktiskt inte är acceptabelt.
När statsminister Fredrik Reinfeldt nyligen träffade Kinas president Hu Jintao verkar kritiken mest ha bestått av artighetsfraser.
Många tycker också att sporten ska vara en arena för politiska påtryckningar.
Bland både utövare, tränare och kommentatorer finns en hel del som tycker att IOK ska ställa tuffare krav på Kina inför OS i Peking.
Å andra sidan finns det dem som anser att idrott och politik absolut inte hör ihop.
Men det är att göra det enkelt för sig. Idrotten är del av ett större sammanhang, där alla har ett ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter.
När facklan tänds i Peking, och så småningom i Sotji, är det därför allas skyldighet att försöka se bakom fasaden.
Hör idrott och politik ihop? Var med i diskussionen på