Se upp för stupet

Med stormsteg närmar sig USA sitt budgetstup. Då slår automatiska nedskärningar in, samtidigt som skatten höjs kraftigt. Bara kompromissvilliga politiker kan sätta stopp för det. Frågan är om de vill.

Foto: Carolyn Kaster

Linköping2012-12-10 02:39
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

”The fiscal cliff”. Smaka på orden. Det låter som en stenhård action-thriller med Bruce Willis och Clint Eastwood i huvudrollerna. Men det är värre än så. På svenska blir det ”budgetstupet” och är ett 1,5 år gammalt ekonomiskt monster som nu hotar USA:s och världens ekonomi.

Det började förra sommaren. President Barack Obama hade svårt att få det republikanska representanthuset att godkänna en högre gräns för hur mycket pengar staten skulle tillåtas låna. Efter många om och men löste sig den knuten, men någon fullständig budget klubbades aldrig. I stället sköts beslutet på framtiden tillsammans med en rejäl piska för att öka viljan att komma överens. Ödesdatumet sattes till 1 januari 2013, alltså om mindre än tre veckor.

Piskan består av de drakoniska åtgärder som infaller på nyårsdagen om ingen budget antas före årsskiftet. Bland annat kommer de tidsbestämda skattesänkningar som George W Bush genomförde och som Obama förlängde 2010 att upphöra. 90 procent av alla amerikaner får då höjd skatt. Anslagen till myndigheter och försvaret minskas. Bara de stora välfärdsprogrammen och förmåner för krigsveteraner lämnas orörda.

Förmodligen trodde både demokrater och republikaner att de efter höstens val skulle ha ett starkare mandat när de förra sommaren kom överens om budgetstupet. Men ödet ville annorlunda. Spelplanen ser exakt likadan ut som innan valet. Obama sitter kvar i Vita huset och republikanerna i representanthuset.

Amerikanska politiker är inte de första att skjuta på beslut med förhoppningen att det löser sig i framtiden. 1970-talets svenska politiker hoppades att landet skulle klara sig utan kärnkraft lagom till 2010, för att ta ett inhemskt exempel. Skillnaden är att medan Palme, Fälldin och Ullsten är döda eller sitter på ålderdomshem sitter samma politiker kvar sedan förra sommaren. Tyvärr verkar inte det lett till en ökad kompromissvilja.

För det ska inte behöva vara såhär. Både Ronald Reagan och Bill Clinton styrde framgångsrikt med en kongress som kontrollerades av det andra partiet. Att presidenten måste köpslå med båda eller endera av kongressens kamrar är inte ovanligt. Det är snarare naturlag i amerikansk politik. Men på grund av att presidenten står ovanligt långt till vänster och dessutom inte är särskilt skicklig i det politiska hantverket det svårare än någonsin. Republikanernas skattedogmatism och ovilja till kompromiss spär på svårigheten.

Förhoppningsvis tar bägge parter ändå snart sitt förnuft till fånga. Inte minst för att undvika det amerikanska folkets förakt och undanröja risken för en ny recession.

Läs mer om