Stor synd och skam. Annat kan inte sägas om att det finns flyktingbarn i Sverige som mår så dåligt att de sluter sig inom sig själva och blir helt okontaktbara. De slutar prata och de slutar äta.
Förra året vårdades 103 flyktingbarn i Sverige för allvarliga psykiska störningar. 103 barn som borde skyddas av FN:s barnkonvention. 103 barn som tidigt i livet tvingas uppleva bottenlös otrygghet.
Anledningen till att barn knäcks, ibland så kapitalt att de kanske aldrig kan återhämta sig helt är, förutom de traumatiska upplevelser den kan ha med sig från hemlandet, ovissheten om framtiden. I många fall blir väntan på ett beslut om uppehållstillstånd eller ej mycket lång. De vuxna i familjen kastas mellan hopp och förtvivlan och har liten eller ingen kraft och tröst att förmedla till barnen.
Den svenska flyktingpolitiken har på senare tid blivit allt kärvare. Färre asylsökande än tidigare passerar nålsögat. Till det kommer de långa handläggningstiderna, som av många som söker uppehållstillstånd måste uppleva som ett rent skärt helvete på jorden. Flyktingfrågan är långt ifrån enkel att hantera. Den är både komplex och komplicerad. Inte minst med tanke på att kommuner, exempelvis Malmö, vill ha ett temporärt stopp i flyktingmottagningen.
Andra komplicerande faktorer är uppenbara skillnader i asylbesluten beroende på vem eller vilka som fattar dem vid Migrationsverket eller Utlänningsnämnden. Men främst är det de utdragna beslutsprocesserna som gör livet svårt för dem som söker asyl. Regeringen har angett en maximal handläggningstid på sex månader, men fortfarande finns de ärenden som kan sträcka sig över ett eller flera år.
I socialdemokraternas partiprogram, antaget 1990 och reviderat 1993, står det "Inom Sverige ska flyktingarna ha rätt till ett gott mottagande och snabb handläggning".
Så har det inte blivit för flyktingbarnen som ligger hjälplösa och bortom förtvivlans gräns i en sjukhussäng. Vart och ett av dem är en skamfläck för Sverige. Vart och ett av dem är ett nederlag för ett land som påstår sig sätta barns bästa i centrum. Inget land kan ta emot alla asylsökande, inte ens om det rör sig om barn. Det finns både internationell och nationell lag som reglerar flyktingmottagning. Därmed är det oundvikligt att asylsökande människor under en tid hänvisas till en malande ovisshet. Vad som gäller är att radikalt ändra på handläggningsrutiner- och tider. Och att äntligen göra vad riksdagen redan är överens om: lägga ned Utlänningsnämnden och låta asylsökande få en rättsäker prövning av sitt ärende i en domstol där de själva får delta som part.
Den tragiska uppgiften om alla flyktingbarn med allvarliga psykiska störningar är också ett memento för dem som organiserar vår flyktingmottagning. Frågan är om det finns tillräckligt mycket aktiviteter och andra former av stimulans, framför allt för barnen. Ansvaret vilar tungt på politiker, myndighetspersoner och dem som arbetar i direkt kontakt med flyktingar och flyktingbarn. Inget barn ska behöva utstå vad alldeles för många flyktingbarn i Sverige får genomlida.