Den kanske viktigaste förklaringen till den skepsis som finns runt om i Europa mot EU är att unionen upplevs som en fjärran makt som vanliga medborgare inte tycker att de kan påverka. Maktutövningens procedurer uppfattas som svåra att förstå, vilket inte underlättar utkrävandet av ansvar av de styrande.
Sett mot den bakgrunden är det som EU genomgår just nu inte någon kris, som många skyndar sig att utropa den till, utan tvärtom i högsta grad demokratiskt löftesrikt. Det var klokt av José Manuel Barroso, den tillträdande ordföranden för den nya EU-kommissionen, att dra tillbaka sin kommission innan gårdagens omröstning i EU-parlamentet. Han skulle ha förlorat, och stats- och regeringscheferna därmed ha fått börja om sökandet efter en ny kommissionsordförande.
Nu kan José Manuel Barroso i stället återkomma med en ny sammansättning kommissionärer, minus får man förutsätta, italienaren Rocco Buttiglione, inom några veckor. Man kan tycka att Barroso kunde ha visat prov på lyhördhet för den starka opinionen på ett tidigare stadium. Men uppenbart är att han missbedömde styrkan i motståndet.
Med lite perspektiv kommer vi att kunna konstatera att denna affär varit till gagn för Europa. Den har bidragit till att göra EU mer "levande", lite mer engagerande. Många runt om i EU har upprörts över Rocco Buttigliones katolska konservatism. Många är också de, inte minst i unionens katolska delar, som i stället reagerat mot kritiken. Europeiska unionen är ingen homogen monolit, utan består just av en mångfald som också är dess rikedom.
Gemensamt för alla har dock varit - och det är det som är det viktiga - att de känt och givit uttryck för ett starkt engagemang i en och samma fråga. Därmed har EU som en gemensam arena -- där opinioner precis som i vilken demokrati som helst bryts mot varandra, men där det avgörande är att vi alla deltar i samma samtal -- stärkts på ett sätt som kanske aldrig någonsin tidigare. När det offentliga samtalet överskrider gränser och språkliga barriärer blir vi också unionsmedborgare på riktigt.
I spåren av det som i går hände i EU-parlamentet kommer en diskussion om vad detta får för konsekvenser för den institutionella maktbalansen inom unionen att föras. Den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark, som hade tänkt rösta för kommissionen, beklagar det inträffade då han menar att det stärker överstatligheten på bekostnad av mellanstatligheten. Hökmark hänvisar till att EU-parlamentet förkroppsligar överstatligheten, medan EU-kommissionärerna utses av medlemsländernas regeringar.
Att resonera i sådana termer är att hänge sig åt ett akademiskt finlir utan folklig förankring. Därtill haltar logiken. EU-kommissionen är i själva verket den främsta överstatliga institutionen och den kommission som Gunnar Hökmark skulle ha röstat för bestod utan undantag av anhängare av stärkt överstatlighet. En diskussion som fastnar i motsättningen överstatlighet--mellanstatlighet missar den verkliga demokratiska poängen i det inträffade.
Barrosos tillbakadragande av sin kommission är en milstolpe i EU:s utveckling. Kanske var det i detta ögonblick som en europeisk demokrati föddes. Bilden av ett teknokratiskt projekt, som alltid fullföljs enligt de planer som ritats upp av en politisk och byråkratisk elit, förändras när en tillträdande kommissionsordförande ber att få återkomma med ett förslag till en kommission som de folkvalda företrädarna kan acceptera.
Liksom Buttiglione-debatten bidragit till att föra unionen som ett gemensamt projekt närmare medborgarna, bidrar Barrosos reträtt till att ändra bilden av en makt som inte lyssnar, som inte går att påverka.
EU är i hög grad ett experiment, inte ett projekt vars slutliga skepnad på förhand och en gång för alla är given. Det är ytterst om detta som vi blivit påminda. Som medborgare i Europa har vi möjligheten att påverka.