Tage Erlander sa en gång, i en av de där intervjuböckerna med den förre statsministern som radiojournalisten Arvid Lagercrantz gav ut på Tidens förlag, att för att ha råd med fortsatt hög offentlig konsumtion måste svensken avstå mer av sin privata konsumtion.
Riktigt så tänker vi inte i dag. Vi ska ha både ock, och helst mer därtill. Vård och omsorg och skola av yppersta kvalitet, lägre skatter, utlandsresor på semestern, något sånär ny bil, nya möbler, och så fritidsaktiviteter, förstås, för föräldrarna och ungarna.
Den stora och växande medelklassen kan konsten att kräva och ta för sig. Pressen på politikerna är enorm. Sverige skulle behöva de tillväxttal som noterades under de så kallade rekordåren 1960--1965 för att få ekvationen, det vill säga gapet mellan resurser och behov, att gå ihop. Rekord-åren kommer dock aldrig tillbaka, och politikerna tycks ha gett upp. Den enda vägen till nationell rikedom, ära och berömmelse är att hela folket sätts i arbete, men den strategin, som tillåter att till och med den offentliga sektorn växer, vågar inte politikerna plocka fram ur garderoben.
Den politiker som börjar snacka om "full sysselsättning" och "arbete åt alla" har gjort sitt i politiken. Att damma av och lyfta upp det gamla sossemärket "arbete åt alla" betraktas i samhällsdebatten som patetisk nostalgi. Ungefär som att drömma sig tillbaka till den tid då tevekanalerna var två till antalet.
Vi, det vill säga de flesta av oss, kostar på oss allt mer. Corren berättade häromdagen att antalet hästgårdar ökar som aldrig förr. Plus två tusen på fyra år. En halv miljon svenskar rider, nästan lika många åker motorcykel, drygt en halv miljon spelar golf, nybilsförsäljningen ligger kvar på konstant höga nivåer, utlandssemestern är en mänsklig rättighet och barn och ungdomar kastas runt mellan olika fritidsaktiviteter.
Det är ett kapitel i berättelsen om Sverige. Ett annat berättar om minskad sysselsättning, 300 000 öppet arbetslösa, en halv miljon förtidspensionärer, utslagning, mobbning samt otillräckliga resurser till vård och omsorg.
Bilden av Sverige spretar. Att ojämlikheten ökar är ställt utom varje uns av tvivel. Till en del beror det säkert på att sambandet mellan till exempel privat konsumtion och offentlig konsumtion gått förlorat. En annan förklaring består i den absurda sektorisering av samhället som omöjliggör varje försök till samordning av befintliga resurser. Kommer därtill att hetsen är så vanvettigt uppdriven att ingen längre har tid att reflektera. Politikerna minst av alla. Läs Tage Erlanders dagböcker och se hur han våndas när han överlägger med sig själv och sina medarbetare eller hustrun Aina inför ett viktigt beslut. Å ena sidan, å andra sidan. Veckor, ja månader av beslutsångest. I dag finns inte det utrymmet, påstås det, och förresten är beslutsångest ett tecken på svaghet. Sägs det.
Det snackas mycket skit om 50- och 60-talen, två decennier som framställs som avskräckande exempel. Konstigt. Det var då vi hade råd med skola och äldreomsorg, det var då vi hade råd att arbeta. Politiken bars fram av drömmar och visioner. Sen kom 1980- och 1990-talen, och nåt gick snett. Rättare sagt: De marknadsliberaler som pekade ut färdriktningen redan vid slutet av 1960-talet fick rätt. Avpolitisering, marknadsanpassning, konkurrensutsättning (till och med av den offentliga sektorn) och individualisering. Var och en sin egen lyckas smed - och därmed växande klass- och inkomstklyftor. Plus ett EU-projekt som envisas med att syssla med strunt- och töntfrågor och avstår från att ta itu med de frågor som berör folket och arbetarklassen.
Det är kanske inte så konstigt att valdeltagandet minskar. Politiska val manifesterar ett slags kollektiv gemenskap, och sånt hör gårdagen, det vill säga 50- och 60-talen, till.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan