En gissning vore att en konstutställning på temat erotik mest skulle framkalla trötta gäspningar från kulturskribenter som annars vant kryssar mellan det normbrytande och det provokativa. Men Lust & last har väckt känslor.
Konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe gick till attack i DN (31/3 och 5/4) mot utställningens "dolda agenda" och "dess ideologiska grund" som är "heteronormativ och patriarkal". De efterlyser ett "genusteoretiskt perspektiv" och tycker att det är hemskt att Nationalmuseum har "hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan".
De får medhåll av kulturskribenten Birgitta Rubin (DN 13/4 och 3/5) som önskar mindre av "den manliga blickens dominans" och mer av genuskunskap, queerperspektiv och konstnärer utanför västvärlden.
Gemensam är deras kritik mot att Nationalmuseum inte har ansträngt sig mer för att tolka och förklara för besökarna vad som är förtryckande, sexistiskt och föråldrat.
Intressant nog tycker Expressens Therese Boman (28/3) och frilansskribenten Lisa Magnusson (DN 11/4) precis tvärtom. De klagar på att Nationalmuseum viftar alldeles för mycket med pekpinnen, genom uppmaningar till besökaren om att "ifrågasätta normer" och ställa kritiska frågor.
Detta kulturkrig i miniformat borde ha räckt för att få mig att åka till Stockholm och avgöra om jag håller med de politiskt korrekta eller dem som vill tänka själva.
Men DN:s utrikesreporter Nathan Shachar lyfter min nyfikenhet ännu ett snäpp (20/6). Han njuter av de historiska verken, men som en katt bland kulturhermelinerna totalsågar han de moderna konstverken - som de politiskt korrekta råkade tycka var utställningens enda behållning. Det verkar som om Lust & last kan ge dig svar på frågan om du är politiskt korrekt, verklighetens folk, eller någonting mitt emellan.