"Sista striden det är", ljuder det krampaktigt när socialdemokrater samlas och vill lyfta kampandan i sång. Och på ett sätt upplevs nog partiets kongress i Malmö nu i helgen som en sista strid. En sista möjlighet att vända trenden i opinionen och påbörja marschen mot ännu en valseger.
Men förutsättningarna är inte särskilt goda. Partiets ställning är svag på flera fronter. Flera har pekat på likheterna mellan stämningsläget nu och de valår som har inneburit förlustval för socialdemokraterna. Liknande uppfattningar har uppmätts i opinionen då som nu om socialdemokraterna som maktfullkomliga pampar som mest bevakar sina egna privilegier. Dessutom är det stadiga borgerliga övertaget i partisympatimätningarna av det slaget att det skulle till en kraftansamling av historiska mått för att ta igen det, enligt valanalytiker.
Och därefter har vi arbetslösheten. Det har blivit mer och mer uppenbart, även för socialdemokrater kan gissas, att regeringen helt enkelt inte vet vad den skall göra åt saken. Man har i stort sett att välja mellan att föra en politik de flesta skulle kalla "borgerlig" och det traditionella, att sätta in en massa "åtgärder" och subventionerade "satsningar". Det senare hyfsar statistiken, men leder inte till att riktiga jobb skapas.
Men den största utmaningen är oppositionen. Det här är första gången socialdemokraterna går till val på en helt ny spelplan. Varken borgerlig splittring eller högerspöke står att finna den här gången, hur intensivt man än letat under året som har gått. I stället är det inom det egna blocket som regeringsproblematiken skapar huvudvärk och tandagnissel.
Under de kommande dagarna skall man höja sig över allt detta, är det tänkt. Man skall enas kring Göran Persson, enas kring en valvinnande politik och enas kring en optimistisk anda. Det senaste årets humördämpande trassel kring tsunamin, lägenhetsskandaler och partiledartjafs skall läggas åt sidan och den naturliga rollen som statsbärande parti återerövras.
Omöjligt är det inte. I valrörelsen kommer det där trassliga att vara glömt av väljarna, arbetslösheten kommer så långt det är möjligt att vara gömd i statistiska rockader, och skickliga strateger kommer att kontra de borgerligas politik med avväpnande utspel. Och i övrigt har socialdemokraterna sina tre ständiga fördelar i valen: Pengar. Kampanjorganisation. Vaneröster. Det är inte särskilt inspirerande kvaliteter hos ett parti, men effektiva.
Men ändå, genom allt detta hörs det vaga tickandet från den tidsrörelse som borde inge en gnagande olust hos varje delegat i Malmö. Det är själva den trötthet tanken på ytterligare fyra år med socialdemokraterna inger. Vi skriver nu 2005. Vi lever inte längre i en tid då ett och samma parti kunde sitta i orubbat bo decennier i sträck. Vi lever i en modern tid, då det mentala motståndet mot att leva i ett slags demokratisk enpartistat blir en liten aning starkare för varje dag som går. Det är en rörelse inga jubelkongresser i världen kan hejda.