Jag förvånas av den ilska du känner mot feminismen. Några saker är felaktiga och bygger på egna erfarenheter. Genuspedagogik är i dag inkluderad i lärarundervisningen och finns i skollagen. Betyder det att barn i framtiden kommer vara "stirriga" och rädda för att använda vissa möjligheter? Om du hade satt dig in i genuspedagogiken skulle du veta att det inte handlar om att hindra någon, utan att bredda alla barns möjligheter. Det handlar aldrig om att begränsa ett barn. Alla möjligheter till alla!
En annan sak du belyser är att du aldrig varit med om trakasserier sedan högstadiet. Jag tycker att du kunde se ur andra perspektiv än ditt eget. Inom försvaret upplevde 35 procent av alla kvinnliga officerare och kadetter att de utsatts för sexuella trakasserier år 2005, även om siffran sjunker. Det finns oändligt mycket mer statistik. Feminister vill inte att någon form av trakasserier ska förekomma, oavsett kön.
Du talar om offerkoftan, men att feminister skulle tycka synd om sig själva är en stor missuppfattning. Viljan att förbättra världen måste kunna gå från smått till stort - från förtryckta kvinnor i Saudiarabien till uppdelningen av föräldraledigheten. Feminismen gör världen bättre!
Liza Lind
Corren svarar:
Corren har många gånger kritiserat feminism, genusvetenskap och -pedagogik ur ett generellt och principiellt perspektiv. Krönikan den 8 mars var däremot min egen berättelse om hur jag lämnade feminismen, och beskrev därför mina personliga erfarenheter. Jag hävdar alltså inte att sexuella trakasserier inte förekommer, jag bara konstaterar att jag har sluppit det sedan jag lämnade högstadiet.
Genuspedagogik kan se ut på olika sätt, och förhoppningsvis finns det förskolor som lever upp till den stolta devisen att aldrig begränsa barn. De genusförskolor som lyfts fram i medier klarar dock inte av det, de arbetar med kollektivistisk och stereotypiserande "kompensatorisk pedagogik" och/eller ett verklighetsfrånvänt förnekande av de biologiska könen. Fanny Ambjörnsson har också visat hur genuspedagogiskt tänkande leder till skamstämpel på det "traditionellt kvinnliga", som färgen rosa. Att få barn att skämmas över sig själva kan aldrig vara rätt.
Naturligtvis finns det feminister som inte tycker synd om sig själva. Kanske finns det till och med feminister som vill ha lika rättigheter i stället för mansdiskriminerande kvotering och "positiv särbehandling". Men ni borde höja era röster. Så länge det är Maria Sveland och likasinnade som dominerar den offentliga debatten kommer bilden av feminismen att vara en offerkofta.
Marika Formgren