Skamlöst. Det är ordet för Göran Perssons senaste utslag av maktfullkomlighet, utnämningen av kompisen, förre ministern Lars Engqvist till ordförande för föregivet "fria" Sveriges Television. Det är en utnämning som ännu en gång demonstrerar den socialdemokratiska inställningen, att partiet och staten och samhället är ett, att oberoende från socialdemokratin på höga positioner är otänkbart.
Det är således "självklart" att en socialdemokrat i ledningen för SVT ersätts av en annan socialdemokrat. Det är också en påminnelse om att det "oberoende" som statstelevisionen -- eller snarare socialdemokratiska televisionen -- nyligen skrutit med i en uppmärksammad reklamkampanj inte existerar.
Möjligen är det dock lite förvånande att maktpartiet inte känner någon oro för att ytterligare fullkomna bilden av sin maktfullkomlighet. I dessa dagar verkar det som om socialdemokratin inte behöver några motståndare; partiet är nöjt med att vara sin egen värsta fiende. Det går knappt en dag utan att de socialdemokratiska pamparna gör självmål.
Det förhållningssätt som återspeglas i utnämningen av Lars Engqvist är naturligtvis förankrat i en lång tradition av maktutövande, men i just detta ögonblick framstår det mer än någonting annat som självdestruktivt. Rimligen måste Göran Persson ha insett att tilltaget skulle uppfattas som provokativt, men likafullt struntat i följderna.
Det ligger nära till hands att tolka detta som att socialdemokraterna inser att slaget -- valet 2006 -- är förlorat. Alltså tillskansar de sig så mycket privilegier de bara kan, utnyttjar den tid som de har kvar vid makten maximalt.